Dom stunderna när man får in den där perfekta tekniken och det känns som att man flyger fram längs spåret
När man inte kan eller får ....och vill (såklart)
Framstegen tidsmässigt är väl det jag minns som bäst då jag ser tillbaka på det jag hittills gjort som löpare. Sedan är distanspass då kroppen känns fjäderlätt helt underbara. Minns väl även något intervallpass då återhämtningsförmågan varit grym med stor
Löpning är roligast när jag springer långt (i mitt fall mellan 10 och 15 km) och inte känner mig pressad att springa fort och inte heller behöver passa en bit. Gärna backar och gärna skog.
På svala vindstilla sommarkvällar när man känner sig lätt och full med energi.
"Passa en bit"?? "Passa en tid", menade jag förstås i inlägget strax ovanför. 🙂
Jag säger som Perikles: Hvergang!
Jag har två tillfällen jag aldrig kommer glömma: När jag klämde min första mil och när jag gjorde det första gången under timmen. Då blev det klang och jubel vill jag lova. 🙂
Samma känsla som Fia-Lotta.
Milen första gången under en timme är en känsla som hitills toppat det mesta men känslan av att få komma i gång efter långt skadeuppehåll är även den fantastisk. Det visar att löpningen i sig har ett enormt värde för oss alla
