För min del tycker jag att endorfinkicken hänger ihop med prestation. Det är då jag slås av hur jäkla grym jag är, då jag blir riktigt nöjd över min egen prestation och pannben, det är då det bubblande lyckoruset slår in. Detta kan ske av olika saker, exe
Det finns olika sorters skön. Intervallpass är normalt inte sköna, men när jag häromdagen kunde känna efter 100 meters jogging efter sista intervallet att "tusan vad jag börjar återhämta mig snabbt, solen lyser, andningen är nästan tillbaka till normal oc
Som svar på rubriken:
Efter ca 7 km 🙂
Japp, vid 7 km händer det något magiskt. 🙂
Lidingöloppet 2011, då jag kommer fram till Grönsta backe, just avverkat 20km där spelas världens tyngsta rockmusik (AC/DC förstås) på JÄTTEhög volym. Jag bara flyger upp i backen och springer lycklig hela sista milen!
Ifjol sommar kunde jag inte springa så mycket som jag ville pga ont i vaden. Försökte vara disciplinerad och löpvila och alternativträna, vilket väl iofs funkade rätt bra.
Den 20 augusti sprang jag efter att ha löpvilat i ung 1½ vecka och det var ett ot
Jag är lat, så jag återanvänder något jag skrev 2009. Då var jag avdankad löpare som börjat med cykling, så detta handlar om cykling. Det skrevs efter en rekordlång runda. Flera har sagt i denna tråd att det finns olika sorters lyckorus. Det här är den en
"hälla mig själv över tangenterna" - vilken bra beskrivning. 🙂 Och vilken bra beskrivning av hur bra ett träningspass kan kännas. Man kan liksom inte låta bli att bli lite lycklig efteråt. 🙂
🙂
För egen del tävlar jag mycket med mig själv och försöker pressa mig själv till de yttersta på extrema sätt. Nu under vinterhalvåret, sen förra årets sista lopp i oktober, så har jag lidit nästan alla gånger jag har varit ute och sprungit. Men det är den
