För terränglöpning med väldigt mycket hinder har jag minnesregeln; om du undrar om du ska ta två kliv över ett hinder eller bara ett långt, ta tre korta istället.
Man ska alltså sträva efter en så smidig och jämn löpning som möjligt, och undvika, i största möjliga mån, hopp, tvärvändningar, etc.?
Va? Nej!
Variationen är det som gör terränglöpningen kul och givande.
Det beror väl på hur hård terrängen är. Peter har rätt för hård terräng, men i lätt och gullig terräng så kan bör man väl flyta mjukt, hög och stolt.
Om terrängen är lätt och gullig, så är det ingen terräng. Själva poängen med terräng är att man är tvungen att variera steg och teknik för att underlaget så kräver.
Annars springer man Växjö marathon.
Och den litenhetskänsla & ödmjukhet man känner då man fastnar i ett buskage, tampas med ris & törnen eller trampar i en djup gyttjepöl 7 km från närmsta civilisation, att ingen, ingen finns till din räddning om du skulle fastna...
(Det enda som stör illu
Extra krydda är när det är beck mörkt, och allt din pannlampa lyser upp är den veritabla väggen av grangrenar 0,5m framför dig...
X-tra krydda är väl när pannlampan pajjar?
Så *riktig* terränglöpning är när man springer naken i en tät granskog utan vare sig mobil eller någon annan hjälputrustning och det är bäckmörkt ute?
Lägg till full storm?
