När man är 5 år är ju ett år en femtedel av livet. När man är 30 är det bara en trettiondedel så det är klart att tex ett år känns kortare när man blir äldre. 🙂
Bara att studera hur mina barn gör "intervaller" max 50 meter, sedan är man trött ... i tio sekunder.
Lars: "Triatleter räknar väl fem kilometers löpning som sprint."
Ja, fast bara om vi fått simma 750m och cyklat 20km före!
Jag tror skillnaden i att uppfatta tid handlar en del om i vilken grad man lever i nuet. Som barn är man närvarande och upplevelser, goda som dåliga blir starkare och kanske att tillvaron blir trögare.
Som vuxen kanske du lever mycket i det förflutna oc
kan dock säga att när man är ute LÄNGEE skidspåret då är "framtiden" dvs när man kommer i mål viktigt 🙂
Men helt rätt barn lever i nuet.
Långsdistans löpning är ett sätt för mig att lever i nuet - knäppt som det låter.
MEN det är KUL!!! sen sitter & st
Jag läste Born to run av Christopher McDougall. Han filosoferar en hel del inom dessa frågor, och argumenterar (i mina ögon) effektivt för att människan är född för att springa. Långt.
Helt klart tappar man sprintfart rätt fort med åren. Men farten på lå
Tack för boktipset Lars.
Kommer att lägga den på min "att läsa" listan.
Det är inte uppenbart för mig att man nödvändigtvis tappar snabbhet mer än uthållighet med åldern. Om man tar farten på manliga åldersgruppsrekord i M40, M50, M60 och M70 i procent av världsrekorden, får man:
100m: 93%, 87%, 82%, 75%
1500m: 92%, 84%, 7
Lars P: Väldigt intressanta tankar, har läst något liknande som handlar om att människor är skapta för att springa långt. Jag ser inte glädjen med det än, men det kanske ändrar sig med åren. Jag mår definitivt bättre av korta, snabba lopp med mycket mjölk
Jag har egentligen aldrig tränat med någon reda, men känner ändå igen mig! När jag var runt 20 var en mil otroligt långt. 5 km gick an att springa, men en mil var alldeles för långt.
Numera känns det inte konstigt att springa en mil. 5 km känns nästan s
