Äntligen!
Det var lite småkyligt på morgonen när vi lämnade Mölndal, men uppe i Vänersborg sken solen och efter att ha värmt upp i långtights åkte kortbyxorna på i stället. Det kändes trögt i uppvärmningen, och även om jag gärna ville knäcka 2-timmarsgränsen denna dag kändes det inte helt självklart, trots att jag gjort bra ifrån mig på sista tidens lopp. På vägen upp till Vänersborg pratade vi målsättningar och Anders S. sa nog någonting om att jag inte borde gå ut för snabbt, utan hålla ett lite lägre tempo från början. Det glömde jag dock bort när jag senare stod vid startlinjen.
Hur banan gick var inte helt självklart men efter att ha tittat på banskissen och fått en obegriplig förklaring av funktionärerna framgick det att först skulle man springa drygt ett halvt varv, ca 5 km och därefter skulle man springa 2 varv på en 8 km-bana. Km-skyltarna visade inte hur långt man sprungit, utan hur långt man hade kvar, och det var mentalt mycket bättre faktiskt.
Sen gick starten, och även om jag försökte hålla nere farten var det svårt, för det kändes så skönt att springa och vädret var bra och jag hade bra musik i mp3-spelaren och första halvvarvet var över innan jag hann blinka och redan vid 7 km fick jag den där sjukt lyckliga känslan som brukar komma mycket senare i vanliga fall. I bortre änden av banan sprang man på skogsstig genom ett skogsområde som var lite lätt kuperat med korta knixiga backar. På första helvarvet märktes de knappt, men km-tiderna blev längre där ändå. Första 11,1 km gick på 1.01 och jag tänkte att 1 mil på 59 minuter sätter jag som ingenting. Jag sprang och växeldrog med en kille som hade samma ryckiga tempo som jag och det var riktigt trivsamt. När vi hade 8 kvar var vi vid parken där målgången var och vi sa att 8 km kvar nu, det är ju ingenting. “En promenad i parken” sa han. “Jajamen, det fixar vi lätt” sa jag. Och sen började jag dra på. Hur tänkte jag egentligen? Slutspurta på en halvmara 8 km innan mål? 1 km höll det men sen började det bli riktigt jobbigt. Genom industriområdet kändes det helt okej, jag tycker om industriområden, men sen var det cykelbana och därefter kom skogspartiet med backar och kurvor. Där blev det riktigt jobbigt och jag började fundera på om det inte räckte med att persa och ta 2-timmarsgränsen en annan dag. Den tanken blev mycket kortlivad och jag tänkte på det där korta helvetesloppet i Kullavik som var grisjobbigt från start till mål som jag ändå pressade mig igenom, och tänkte att kan jag pressa i 5 km där, så kan pressa i 4 km här också.
Fläckvis kändes det bra, och fläckvis blev det riktigt besvärligt. Ett par, tre backar gick jag i. Jag tittade på Garmin och kollade så att inte snitt-tempot skulle överstiga det som krävdes för 2 timmar, men det var på gränsen. När målet började synas kändes det otroligt skönt, men jag visste inte exakt på vilken sida 2 timmarsstrecket jag skulle hamna, och jag kände att jag skiter i vilket, för jag har gjort ett bra lopp i vilket fall som helst. 20-30 meter innan mål står rese-sällskapet och ropar: “Vad som än händer så persar du i alla fall”. “FAN” tänker jag. “Jag är över 2h”. Funktionärerna vid mål sitter och hejar tystlåtet på mig “Kom igen nu då!” “Fan!” hinner jag tänka igen. “Hade jag varit på väg in under två hade de väl hejat mer.” Men jag hör tidtagaren säga till den andra killen “1.59”nånting. Efter slutspurten är jag är helt färdig på ett attans skönt sätt när jag kommer i mål och jag lägger mig, eller snarare välter, i gräset bakom mållinjen och ligger där och njuter och pustar och en funktionär ger mig, inte en medalj, utan en…chokladkaka! Och så ligger jag där i gräset en stund och får både gainomax och vatten av Hans och jag mår så himla bra. Det kändes så himla bra. Och sluttiden kunde inte varit mer perfekt. Hade det varit lika lätt som i början genom hela loppet hade jag nog surat över att jag inte pressade mig mer, och det var bra att det var lite jävligt också för det var en stor mental seger för mig att inte bara släppa målet och halka ner i komfortzonen när det blev jobbigt.
Jag kommer ihåg hur glad och lycklig jag var första gången jag kom under 2.30 på halvmaran, när jag länge hade kämpat med tider på allt mellan 2.54 och 2.32 med usel kondition, kassa knän och protesterande fot, och jag är verkligen glad att jag äntligen fixat det här 2timmarsmålet också.
Nu kan jag släppa halvmaremålet och göra annat. Och om jag skulle springa halvmara igen kan jag göra det bara för skojs skull.
Det är så himla skönt.