Varför gör jag så här mot mig själv? Jag står inne i hagen bakom målet efter Lidingöloppet, lutad mot stängslet. Världen snurrar, gungar sakta och ett påtagligt men (ännu) inte akut illamående får mig att bita ihop käkarna. Det surrar och sticker i hela kroppen. Bredvid mig kompisen Ted, som just slagit mig (och sin fjolårsid) med 4 min, och på andra sidan stängslet fru, dotter, svägerska med make och son. Ted kvittrar som en fågel och ser över huvud taget inte trött ut. Familjen tittar klentroget på mig – ska vi ringa 112? Vera, 2.5 år, slickar mig på armarna med ett stort leende. “Salt, va gott…”

Under veckan före loppet tilltog uppspeltheten över att åter igen vara med i ett race som Lidingö. Om än långt ifrån med den träningsbakgrund jag hade senast, för 8-10 år sedan, och ärligt knappast förberedd på uppgiften ens på ett motionsplan. Men nu var man anmäld och en del träning har det ju trots allt blivit… Lutade mig mot en kombination av 2-3 långpass runt 20 km som gått bra, och det man vagt brukar referera till som “rutin”.

Den enda nyttan jag hade av rutinen är att jag känner min kropp. Vet hur det ska kännas efter 10 min för att orka 1 h, 2 h… Problemet är bara att den “komfortfart” jag har orkar jag inte mer än ungefär 15-18, kanske 20 km. Sen är det stopp. Uthålligheten i Lidingö-klass finns inte, för jag har inte tränat den!

Således blev det en behaglig, kontrollerad resa fram till 15 km-markeringen som passerades på 77 min jämnt. Snittfarten strax över 5 min/km är just den där sköna komfortfarten. Sedan tar banans tuffaste del vid, partiet fram till 20 km som jag brukar beskriva som ett tvättbräde i kupering. Upp eller ner, hela tiden utan vila. Branta uppförsknyckar som följs av en ännu brantare skjuts nedför på andra sidan suger musten ur både fram- och baklår.

Någonstans vid 18 km blev jag plötsligt bara tvungen att gå i en backe. Krafterna slut. 1 km senare mådde jag illa, vimmelkantig och funderingar på att bryta. Gänget i villan längs en gata man följer strax innan 20 km hade “som vanligt” (minns detta från 2000 eller när det var jag sprang senast) full fart med vattenutdelning, diskodunk och ivrigt påhejande. En kick! Bestämde mig för att äta ordentligt vid 20km-stationen vid Grönsta Gärde (målområdet som passeras innan sista milen börjar) och se om det kunde ge en nytändning.

Fast besluten att komma runt – illamåendet hade nu gett med sig – gick jag upp för backen vid Grönsta med raska steg. Att krafterna var slut var uppenbart, och att det därmed skulle bli en tuff resa sista biten lika uppenbart. Om jag bara kunnat ana…

Vid 21 km kom krampen. Kunde inte längre skjuta ifrån, utan fick lufsjogga med myrsteg på plan mark och utför. Uppför var det bara att knalla så gott det gick. Vinglade till och var säkert till förtret mer än en gång för någon av de många som nu började passera mig.

Tänkte på Niklas, som jag suttit med på jobbet i fredags och försökt förklara hur man kan se fram emot att plåga sig. Glömde nämna det där med att det verkligt roliga är när man är kanontränad och självplågeriet ger resultat i form av en bra tid. Det här är ju bara dumheter…

Efter Aborrbacken vänder banan hemåt, kortaste vägen till varma torra kläder och vila är att tjata, gnaga, traggla sig vidare på egna ben. Sneglade på både sjukvårdare och transportbilar, men tänkte nej, det här går. Ska gå.

Plötsligt ute på golfbanan – 2 km kvar! På slutet fick jag pga krampen och avsaknaden av energi gå i en backe som tekniskt sett är ett motlut och inte en backe. Tugga på. Ett steg till. AJ. Skjut inte ifrån med vaderna! Lös krampen. Igång igen, ett steg till. Kommer över krönet vid 1 km kvar, lufsar igång igen små-“springandes”. Det öppnar sig, målgärdet! Springer “sittandes” i steget på mina krampvader de sista 100 m.

Ted tar emot mig bakom målet, vi snackar några min men blir motade vidare bortåt i fållan av en funktionär. Nu börjar det gunga på allvar, och jag känner hur slut jag är…

…och så står jag där mot räcket och hatar mig själv. Vad skulle detta vara bra för? Ted vallar mig vidare. Hämtar vad som finns från första bordet. Motar mig 5 m, lutar mig mot räcket och hämtar nästa grej på menyn. Jag mumsar i mig lydigt som ett barn, och kämpar med illamåendet. Någonstans långt bak i huvudet vet jag att detta är enda sättet att komma igång igen, att tvinga i sig.

Trots det jag fick i mig sjönk jag ner i gropen igen. Mådde pyton i 3-4 h efter målgång. Varje moment i att klä av sig, duscha etc, var en ren viljeansträngning. Varför gör jag så här mot mig själv?

Hemma hos släktingarna blev jag itvingad vatten och chips, i se på den… plötsligt försvann illamåendet och färgen i ansiktet återvände. Ytterligare en timme senare satt vi i soffan och garvade åt äventyret, och en tanke började gro i huvudet……

Har ni hört den förut?

NÄSTA ÅR – DÅ JÄVLAR!!