Fingrarna vill inte lyfta en ynka bok, ryggen värker sådär skönt. Myggbetten kliar.
Jag är just hemkommen från Frankenjura; ett av Europas största och bästa klätterområden.
Vi var en 10 klättervänner som slöt upp på en camping i området i torsdags, redo för att börja direkt. Jag minns inte de olika klipporna, måste fråga om namnen igen. Men bergen i hela området är fantastiska, i alla fall mycket annorlunda från de jag är van vid, på gott och ont.
På de allra flesta lederna består greppen av hål. Stora och små, runda och ovala; det är inte mycket som sticker ut överhuvud taget, bara in (utom på mkt lätta leder). Det finns också väldigt trevlig sprickklättring i olika storlekar och för olika smaker. Friktionen varierar, vissa berg är genomgående vassa medan mer nernötta berg är snälla för fingrarna utan att vara glashala som i Fontan.
Det häftigaste var kanske när vi vandrade runt i området med värstingleder såsom “Armstrong” och “Action Direct”; leder (ö)kända över hela världen. De såg också fullständigt omöjliga ut; än mer omöjliga än vad jag kunnat föreställa mig. Kul att se en V-formad kämpe hänga på den sistnämda; man insåg att det faktiskt finns folk som fixar detta.
En annan häftig sak var att klara en 7+. Nåja, topprep. Men det var många år sedan nu som jag var såpass stark, och jag är mäkta stolt över mig själv. Och över min kära Markus, som verkligen utvecklats tokmycket det senaste året! Han har inte gått om än, men det kommer nog snart… He´s got the nerves.

Men nu är han skjutsad till flygplatsen, mot Sverige, medan jag stannar här i KA och slickar såren efter ännu en härlig klätterresa med vänner.