Igår ringde klockan alldeles för tidigt. Trots att solen sken från en klarblå himmel och skidorna redan hasade fram över skimrande nysnö gick det inte riktigt att vakna. Det är ett jäkla företag alltihopa, av minst fem skäl:

Man får skavsår.

Få lyckas väl gå långa dagar utan att få ett enda skavsår. Själv kan jag välja mellan blåsor på hälen (om jag låter turpjäxorna sitta löst) eller sår på smalbenet (om jag spänner dem en smula). Jag brukar föredra blåsor på hälen, de läker fortare. Egentligen föredrar jag förebyggande tejp, men det verkar vara orimligt svårt att komma ihåg på tidiga mornar.

Man ser ingenting.

Har man slarvat med glasögonvården så finns det bara två alternativ. Att kisa med ögonen hela dagen och riskera snöblindhet, eller att titta genom en tung dimridå. Om det så är goggels eller glasögon. Särskilt omöjliga dagar brukar jag skippa dem uppförs, så klart inte att rekommendera över solbadande snöfält. En påminnelse återigen om att köpa den där dyra “anti fog”-dunderkuren jag läst om på forum.

Snö som gör allt för att stoppa en.

Stighudar i gott skick klarar det mesta, men is i branta spår rår de inte på. Mängder av nysnö är den andra extremen; förvisso okomplicerat och avgjort trevligare, men man ska inte underskatta tiden det tar att spåra långa sträckor själv. För att inte tala om hur opraktiskt det blir att ramla. Eller snarare, att komma upp på skidorna igen…

Det är kallt.

Ibland blir man tokig på förhållanden som växlar från en minut till nästa. Särskilt om kroppen är överhettad samtidigt som fingrarna förfryser, trots att alla värmande lager koncentrerats runt armar och händer. Bara att bita ihop – det jämnar tack och lov alltid ut sig till slut.

Man blir trött.

Sist men inte minst det som samtidigt är en huvudanledning till att man ger sig ut igen och igen. Det ska vara jobbigt, man ska behöva slita och kämpa och svettas och ibland skada sig och kanske gråta en skvätt. Men så kommer det tillfällen när det är extra svårt att hålla ihop. När man har kört slut på alla reserver och det är fortfarande en lång väg hem. Det är sådana gånger man lär sig mest om sig själv.

Och hur jobbigt det än är så vill man alltid ut igen. För det är ju egentligen alldeles, alldeles underbart…

Gårdagens skidtur upp på hemmabergen Toreck och Obere Gottesackerwände var fantastisk, alla rationella argument till trots. Nedan en liten berättelse i bilder.
(Kvalitén lider tyvärr av komprimeringen, men jag orkar inte göra om. Den som vill kan titta på www.markuskvist.se.)