Lidingö igen! “Som vanligt” (eftersom det var 2:a gången är det nu en tradition) åkte vi upp hela familjen till släktingarna i Upplands-Väsby i fredags. Skönt att kunna ladda med mat och sömn i lugn och ro, och slippa långa resor på tävlingsdagen. Kolhydrat- och vätskeUppladdningen påbörjades så smått på torsdagen, ökade med några extra omgångar pasta på fredagskvällen och så toppning med grötfrukost lördag morgon. Sömnen sisådär, huset fullt med barn som hostar, drömmer mardrömmar etc, och så man själv då – taggad och lättväckt…

Min svåger Tobias ställde glatt upp som serviceman. Bilfärden ca 30 km till Lidingö gick bra, även om det som förväntat var en del krypkörning förbi Wennergren Center och den stora trafikplatsen där E4 och E18 möts. En otroligt ilsk tant i en ljus Toyota Prius förgyllde den stunden. Hon mer eller mindre tutade sig igenom två stora rondeller, hyttandes med nävarna åt alla idioter som stod still i hennes väg (p g a fler nötter framför). Vad är det som gör människor som reagerar helt utan proportioner så roliga? Vet inte, vi hade kul i vår bil i alla fall.

Efter lite kreativ bilkörning längs egna rutter på villagatorna så vi fick parkera där vi ville, mötte vi mina arbetskamrater Lars och Niklas, samt hans brorsa, som alla skulle springa. En tredje kollega Mattias fick hasta till starten så vi hann inte ses förrän de sista skälvande sekunderna i startfållan. Ett manfall noterades i vårt gäng; Ted har varit alltför mycket förkyld på sistone och hejade på oss via SMS.

Vi (=Tobias, Lars och jag) segade lite med att komma loss från det goa försnacket på Lidingövallen. Dessutom tycker jag nummerlappsutdelningen tog onödigt lång tid då man leddes in i sportmässan efteråt. En trögflytande flod av löpare som bara ville ut, men som hade en vindlande ändlös fåra av montrar att passera. Vad tusan tror de? Med en timme till start i en av årets höjdpunkter ska man ställa sig och överväga ett 2000 kronors-inköp, eller provsmaka ännu en revolutionerande sockerlösning á 50 kr litern? Lidingö brukar vara ett genomtänkt arrangemang med löparens upplevelse i fokus, men det här var faktiskt riktigt dumt!

Således blev det en småstressad gång/jogg-tur till Koltorps gärde. Vi kom fram samtidigt som startgruppen innan oss (nr 2) släpptes iväg med det sedvanliga kanonskottet. Det var oväntat varmt väder, solen bröt nästan igenom, så efter stressmarschen var vi redan uppvärmda. Av med överdraget bara, inte glömma tidtagningschipet i skosnöret, och så ner till andra änden av fållan för en sista drill i skogen.

Det blev 3-4 minuter till lite stretching och pulshöjande övningar. Jag hade tänkt lägga mer tid på att jogga och stretcha igång vänsterknät stegvis, men det gick bra utan gnissel ändå. Jag drog mig högt uppåt den vänstra delen av startfältet för att kunna hålla ut för det blötaste partiet av startgärdet. De sista minutrarna innebar världens adrenalinrush pådriven av speakern, musiken, alla löparna runt omkring, och inte minst den småstressade uppvärmningen. Jag fick anstränga mig lite för att styra tankarna mot vad som var viktigt; att inte dras med i en startrusning “bara för att”, och istället söka det där självklara flytet från första steget.

PANG!

Iväg över grästuvorna. Placera foten med auktoritet varje steg, annars står du där med en stukning. Blicken långt fram, sök bästa stråket runt lerpölarna i svackan med vassruggen. Var uppmärksam inåt! Känn efter, hitta farten du håller på andning i 3-takt med fotisättningarna. In-in-in, ut-ut-ut. Sneglar höger, spetsen på hjorden som är framför mig i löpriktningen består av max 200 löpare. Bra – 1800 pers bakom dig och hotet om att fastna i smeten är undanröjt med minimal ansträngning. Kostar på mig att ta första svaga stigningen på grusstigen istället för snålaste linjen i gräset. Jag är iväg och bollen är min.

De senaste fem minuternas adrenalinrush och det faktum att varje skrymsle av min kropp är fullknökat med kolhydrater gör att kroppen känns lätt och tung på en gång. Sedan blev som sagt uppvärmningen inte riktigt vad den borde varit. Benen rör sig av sig själva medan jag känner mig lite bortkopplad. Det känns som om det går ganska fort. Ägnar andningen full uppmärksamhet – den är OK men det är heller inte långt bort att den känns lite ansträngd. Attackerar jag för hårt på vaderna? Nej, jag har koll på detta.

I de första backarna, efter 3-4 km, fick jag testa min taktik att springa utan press uppför och med öppna spjäll nerför. Tanken var att uppför kan man ta det hur lugnt som helst utan att det kostar kraft, medan man faktiskt inte sparar kraft på att bromsa nerför. Självklart går pulsen upp av häftiga löpningar utför, men håller man som sagt igen uppför tror jag det går att balansera till något som i längden blir energieffektivt och spar musklerna till den tuffa avslutningen.

Kilometerskyltarna rullar förbi, och allt eftersom hittar jag in i loppet. Tobbe hejar på mig vid vägövergången efter 5 km, strax innan vätskan, och hans röst blir den sista knuffen in i den där sköna självtilliten. Benen känns fortfarande lite småtröga, men jag vet att det beror på något positivt och att jag hittat rätt tempo. Precis som planerat kostar jag på mig att sakta ner de sista 100 m för att lättare kunna dricka en mugg sportdryck och en mugg vatten. Det är lite knökigt att dra i sig så mycket vätska så tidigt, men det behövs för att inte hamna efter med vätskan.

Ofta när man snackar Lidingö 30k pratar man om den första hälften som “lätt” eller “flack”, och den andra som riktigt tuff. Det senare är sant, men det första är lite utav en myt. Jag tror det beror på att många som haft en tuff konfrontation med denna bana minns den del av banan där man trodde krafterna försvann – andra hälften. Faktum är att de första 6 km innehåller tre rätt hyfsade backar, men de kanske man “glömmer” eftersom man då är taggad och pigg.

Ner på asfalten nära Kyrkviken, hör speakern på håll. Täta publikled och musik som dunkar på. Poff! som genom ett trollslag blir det så alldeles otroligt lätt att springa. Nu är man helt och hållet inne i loppet så det blir ingen övertändning, bara nyckeln till att hitta in i det självklara, oansträngda flytet. Från 7-8 km fram till Fågelöudde och 15 km-markeringen känns det så otroligt lätt. Taktiken att bara njuta av löpningen i ett aktivt men ändå oansträngt tempo är lätt att fullfölja när alla förtecken är så positiva. In-in-in, ut-ut-ut.

Vid 11-12 km stöter jag för första gången på en yttre omständighet som skulle bli ett problem vid några olika tillfällen, dels i de backiga partierna vid 17-19 km och även i några backar mellan 22 och 25 km; ifattsprungna löpare. Jag kom nu på allvar in i svansen på startgrupp 2, och vid ett tillfälle vände jag mig om och såg faktiskt någon ur ettan. Många är redan här av trötthet (?) ouppmärksamma på arranggörens uppmaning att hålla till höger om man är långsammare. Då och då fick jag i vänlig ton be folk hålla höger, och de väjade de direkt. Inget jätteproblem kanske, men man undrar ju hur någon ur startgrupp 1 blir ifattsprungen med 20 min efter dryga milen av en glad motionär?

I många fall tror jag många skickar in väl optimistiska seednings-underlag. I motsats till t ex Göteborgs-Varvet – som är alldeles löjligt stelbenta på detta – så är Lidingöloppet väldigt generösa. För startgrupp 3-4 räcker det i princip att avisera målsättning 2:45 så får man en plats. Jag utgår från att det för de främre krävs mer konkreta meriter. Kanske är det så att ett milpers på 40 min inte automatiskt gör att man kan sätta målsättningen 2 h, och bli “antagen” i främsta startled?

Jag sprang med min GPS-klocka, men taktiken var att bara knäppa kilometrarna och inte titta på klockan förrän vid 25 km, förhoppningsvis för att få en sporre till de sista 5 km. Jag vet precis hur det ska kännas i kroppen för rätt disponering, och då kan sneglande på klockan bara leda iväg tankarna till sådant man inte påverkar. Vid 15 km var handleden lite blöt och jag fick knycka till lite för att hitta lap-knappen, och siffrorna blev synliga. 1:12:10. Jag kände att det hade gått bra, men det här var faktiskt lite över förväntan, och sporren att hänga i kom redan här.

Tankarna på att klara 2:30 väcktes, men jag fick mana mig själv att hålla fast vid taktiken. Det gäller att komma så oberörd det bara går till 20 km. Tankarna på kilometertider hit och dit fick tryckas undan, och de kommande 5 km gick riktigt bra. Det är branta backar, upp såväl som ner, och många knixiga kurvor. Jag tror aldrig denna sträcka gått så bra, trots (om jag räknar rätt) sju tidigare försök som tävlande på 15 och 30 km. Detta 5 km-avsnitt gick dryga minuten långsammare (och det ÄR lite kortare) än de tidigare tre, men det beror på den hårda kuperingen.

Vid 20 km tog jag den första av två Squeezy energi-gel som jag satt under byxlinningen (vikt en gång utåt så jag kunde gömma dem där). Två muggar vätska som vanligt på det och så var det dags för Grönsta-backen. Jag sprang hela vägen upp, även om jag övervägde att gå. Skillnaden i hastighet hade varit för stor då benen var relativt pigga, så det hade inte betalat sig. På krönet stod Tobbe och fotade och hejade på mig. Det kändes så gött att kunna vinka glatt och visa tillförsikt till honom. När man får något uppmuntrande utifrån spelar det stor roll! Man blir liksom lyft ur sin bubbla där det är lätt att fokusera på att det börjar kännas jobbigt, och istället känna att det är faktiskt mycket krafter kvar.

Den första verkliga trötthetskänningen kom i nästa större stigning, den nästan kilometerlånga mellan 21.5 och 22.5 km. Nu kände jag att det verkligen gällde att hålla på taktiken med upp- och nerförslöpningar för att konservera kraft till den sista biten. I den nästan lika långa utförsdelen fram till 23 km kände jag att benen fortfarande mådde bra och att jag lätt kunde hålla ihop tekniken.

Ännu en Squeezy strax innan vätskan vid 24 km. Blev “som vanligt” lurad av den lilla kullen strax efter, man tror det är början på Aborrbacken… Väl vid foten vid den “riktiga” känner man igen sig direkt och vet vad som väntar. Jag började springandes men insåg nästan direkt att nu är det dags att gå. Det är som brantast kanske 100 m upp till en första utflackning, och den biten gick jag. Sedan kommer man upp på asfaltvägen och därifrån sprang jag hela vägen upp. Sliten över toppen, men släppte på utför genom svackan över ängen (där vätskan stod “förr i tiden”, va?) och så klämma sista toppen med skylten för banans högsta punkt, 48 m ö h.

Försökte släppa på i utförslöpningen mot 27 km men nu var jag riktigt trött. Benen tjocka av tömda depåer och säkreligen lite mjölksyra. Jag deppade lite och undrade runt vilken krök väggen skulle stå, men försökte hålla ihop tekniken i alla fall för bästa effektivitet. Det lite lägre tempot här gjorde faktiskt att benen hämtade sig lite. Förbi vätskan vid 27 var jag riktigt sliten (precis som 2008…) men nu så bra tränad att förmågan att hålla ihop fanns ändå.

En fördel man har av att ha sprungit en bana ett antal gånger är att man har en ganska bra mental bild av hur den ser ut. Detta märker man t ex på sina “hemmaspår” där man kan pressa sig på ett helt annat sätt eftersom uppgiften är känd. Man kan varje kurva, varje backe osv, och kan då både disponera krafterna och plåga sig själv på ett annat sätt än om man inte har en aning om vad som väntar bakom nästa krök. Nu motiverade jag mig själv till att hänga i på slätlöpningen längs golfbanan, med att få gå i den brantaste delen i backen väl inne i skogen igen.

Det gick att hitta ett bra flyt på flacken, och det i sig sporrade mig. Jag passerade 28 km vid backens fot med nästan 11 min på mig att klara 2:30. Gick raskt i backen upp till första krönet, och se’n jäklar… Noterade att jag inte hade några som helst krampkänningar. Förra gången kunde jag i det här partiet knappt ta mig fram gående utan att vaderna knöt sig till nystan av utmattade muskler. Hängde nu i upp för den långa raksträckan i svagt motlut. Ett lokalt rockband slaktade Smoke On The Water i 300 dB – den påhejande effekten låg väl i att man ville bort för att inte bli döv.

Över krönet och runt kurvan, och där framme är 1 km-skylten!! Övervann alla plågor, tog kontroll över fötter, höfter och armbågar och samlade ihop tekniken. Rasslade på rejält i medlutet och passerade flera löpare. Kollade klockan; 2:28:00. Om jag är ute ur skogen inom 1 minut klarar jag det. Hör en välbekant röst väcka mig ur plågorna “BRA HÅKAN, HÄNG I NU” – Tobbe igen! Skogen glesade ut som på beställning och plötsligt var jag ute på målgärdet, klockan hade precis slagit över till 2:29. Ut i ytterspår och spurta, vilken känsla! Flöt förbi ett antal löpare mot måltribunen. Plötsligt var den dock väääldigt långt borta… 🙂 När jag närmade mig såg jag på den stora klockan att jag skulle klara det.

GÖTT!!!

Klockan visade 2:29:42. Varje gång jag tittade på den tappade jag balansen lite och stapplade runt som ett litet barn. Jag kände efter, är något illamående på gång? Nej. Trött, trött, trött – men tränad för uppgiften och då tömmer man sig inte så absurt som jag gjorde för två år sedan. Tobbe mötte upp längs mat- och drickaborden. Jag samlade på mig lite godsaker och smet ut. Bort till ombytesutlämningen och på med varma torra kläder inifrån och ut. Åt av pastalådan Tobbe burit över halva Lidingö (tillsammans med kläder mm) för min skull. Vi pratade om loppet och intrycken och jag bara njöt av situationen. Att få vara så nöjd, att ha överträffat förväntningarna lite grann. Vi stod kvar och väntade in Lars, som också var nöjd. Han klarade sitt mål 3 h med några minuter.

Jag hade gärna väntat in de andra som stått i startled 7, men jag började bli kall och då är det fara att man drar på sig någon förkylning. Istället ringde vi hem och bad dem slå på riset, och så drog vi oss mot bilen. Ännu ett Lidingö avklarat, denna gång i dur och jubelklang. Jag kommer återkomma många gånger, och säkerligen någon gång få smaka på hur oförlåtande detta lopp är. Men idag och genom hela den långa vintern kommer denna dag vara otroligt sporrande.