O, klang och jubeltid! Den här veckan har inneburit ett stort skutt framåt med min gistna kropp. Hälsenan har provats på tre pass, och det har känts riktigt bra. Inte minst under passen, men det kanske viktigaste beskedet är att den inte har burit sig åt efteråt.

Tidigare veckor har ju morgnarna varit intressanta; när lillkrumelur vaknar strax före kl 6 och pappa ska upp och göra välling så har jag gått på hälarna med 15-20 cm steg och hållit mig i väggarna. Sedan efter 2-3 min stapplande så har hälsenan ledat upp sig och sedan har det inte varit några problem.

MEN… denna vecka alltså inget sådant – trevligt!

Jag har dock en allmänt sliten känsla i kroppen. Passen fre och sön denna vecka har varit rejält motiga. Jätteskönt att komma ut och springa, men benen känns stolpiga och luftvägarna är irriterade. När jag rannsakar mig har jag ju faktiskt gått och dragit på någon liten förkylning i veckovis nu, med en kulmen förra veckan. Vidare är jag precis som vanligt en riktig sömnslarver…

T ex sitter jag här nu kl 23.20 och svamlar i en blogg på nätet i st f att sova en välgörande sömn. Men å andra sidan – den här stunden på dagen när hela huset lagt sig och jag bara får sitta här och läsa och skriva för mig själv, den är viktig för mig! Jag får fundera hur jag ska göra för att både få utlopp för mitt svammelbehov på FunBeat, Fejjan mm, OCH sköta sömnen.

Gonatt!

PS jag ör fortfarande fullständigt lyrisk över skoknytningstekniken som min löparbroder och rumskumpan Lars visade mig. Rena trolleriet!! Ett par skor man var halvnöjd med sitter plötsligt som gjutna. Lars for President!! DS