På måndagen v26 (sista i juni) var jag hos naprapaten Karin Bäckstedt, som hjälpt mig många gånger förut – knät (då problemen egentligen satt i lårens framsidor…) förra året och ryggen (då problemen egentligen satt i lårens baksidor…) längre tillbaka.

Hon hade nog nästan lite roligt åt hur mitt ben ryckte iväg av sig självt bara hon snuddade vid rätt muskelbuk i högervaden. “Som vanligt” sitter problemet inte där det gör ont (denna gång höger hälsena) utan i en anknuten muskel som är stel. Vaden var en enda härva av stela muskler fulla av slaggprodukter, och hälsenan hade fått leva med ständig överbelastning av vaden som “drog i den” lite extra.

Efter en riktigt tortyrsession och TENS-behandling av muskeln reste jag mig på Bambi-ben och betalade och bockade och tackade artigt och stapplade ut i solljuset, på nya ben. Känslan av befrielse var omedelbar, helt enkelt. När jag gick från hennes dörr till parkeringen kändes det skillnad!

Ett par bra veckor följde där hälsenan undan för undan kändes bättre. Det gick stabilt åt rätt håll och det blev 20 och 30 km per vecka.

Sedan kom ett riktigt trist bakslag i form av en segdragen sommarförkylning med 12 dagars uppehåll. Nu började jag känna mig rejält stressad inför Lidingöloppet. Vid den här tiden förra året drog jag igång min stegvisa framryckning med långpassen mot 30 km, och här står jag nu och stampar på träningsdistanser strax över 10 km med öm hälsena och tung kropp…

Tung kropp även i mer konkret bemärkelse. Det har visat sig väldigt svårt att komma ner i vikt. Mot slutet av denna period vägde jag åter mina modiga 87 kg, efter att under senvintern legat några kilo lägre. Vid tiden för LL förra året var jag nere i 83 kg, vilket i perspektivet löpning är anständigt men egentligen 1-3 kg för mycket.

Min lätta övervikt (återigen, i ett löparperspektiv) bidrar säkerligen i någon mån till skadeproblemen. Det är ett prioriterat mål att sköta kostvanor samt träning så att jag går ner minst 5 kg.