Jag måste erkänna att jag tvivlar ibland. I det här fallet inte på att jag kommer nå mina mål (och då tänker jag inte på dem som finns uppsatta här på FunBeat, utan de större målen), även om det också händer. Nej det är snarare själva målen, eller målet, jag tvivlar på. Hur kan jag veta säkert att jag inte bara jagar en hägring, en schimär, en inbillad vanföreställning? “Trying to catch the Devil’s herd across these endless skies”, som det sägs i den gamla country-dängan.* Även om hoppet om att nå fram inte alltid har varit så starkt som sagt så har målet alltid hägrat där i fjärran, och tycktes närmare än någonsin för knappt ett år sedan, men nu vet jag faktiskt inte längre. På sätt och vis är det mesta mycket bättre nu jämfört med då, eller jämfört med för bara ett par månader sedan, men något jag hade då har gått förlorat och jag vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka det.

Med tanke på de här grubblerierna jag antydde ovan hade det varit ett bra tillfälle att ge kroppen vad den tålde, som i söndags, men idag fanns det tyvärr inte tid till det. Jag hade kommit iväg sent till gymmet och valde därför att lägga den tid jag hade på styrketräningen, för konditionsträning kan jag ju egentligen hålla på med nästan var som helst. Det går att springa även utan ett löpband, har jag hört. Tyvärr känns fötterna, och då speciellt den högra, fortsatt lite osäkra, så det blev ingen löpning alls den här gången. Jag vet inte om det är skorna eller fötterna det beror på, men nya träningsskor måste jag ju hur som helst skaffa mig (säger mina stortår), och om jag dessutom känner av samma sak med löparskorna så har jag ju svaret där.

* Och då vill jag direkt, för att förhindra möjliga missförstånd, klargöra att med några få undantag är country en anskrämlig musikstil och inget jag brukar befatta mig med.