Det här var egentligen tänkt att vara en vilodag, men jag var trots det tvungen att cykla tvärs över stan till frisören, och då gjorde sig gårdagkvällens löprunda påmind. Att jag har träningsvärk i låren och vaderna gör mig inte det minsta; det känns bara som ett kvitto på att de har fått jobba lite. Däremot är det inget vidare att ömmandet från igår i hälsenorna har kommit tillbaka och att jag även fick lite känningar på insidan av högerknäet när jag cyklade. Lagom till att jag trampade iväg började det regna, men eftersom det har lyssnats en del på “Rainmaker” de senaste dagarna hade jag väl bett om det…

Senare på kvällen var det konsert, med vad som kan vara ett av Sveriges bästa band, som stod på programmet. Med anledning av det var det då dags för en tröja vars första och dittills enda gång jag hade använt den har väckt så dåliga minnen att den har fått ligga på vad som närmast skulle kunna beskrivas som lit de parade i garderoben i över ett år att åter träda i aktiv tjänst.

Första gången jag kollade upp Sista Sekunden på deras MySpace-sida och det stod “Punk/Hardcore” som genre tänkte jag “Hardcore? Det där låter ju mer som trallpunk!”. Javisst… på skiva ja! Live är det en helt annan sak…

Det är ganska intressant egentligen med ett band som bemödar sig med att spela in låtarna så ordentligt i studion för att sen totalslakta dem på scenen. Men det har definitivt sin charm det också, även om det kanske inte inbjuder till allsång direkt. Tråkigt bara att de knappt spelar några av mina favoriter, men låtar med lite allvarligare innehåll blir väl sällan några riktiga live-hits tänker jag.

Som för att understryka att jag borde ha gjort mig redo att åka tidigare satte det igång att regna igen en bit efter sju och det var väl ingen dröm direkt, men jag vill hellre att det regnar idag än imorgon när det blir utomhusaktiviteter med annat underlag än asfalt.

För övrigt var det en ganska liten och otroligt tråkig publik, men i det skick mina hälsenor var var det inte läge för nån dans, och jag kan villigt erkänna att jag ändå inte hade vågat ta initiativ till det på egen hand. Inte hade jag heller modet att ensam ropa efter extranummer, så när de låtar som annonserades som de sista två var spelade, ja då var det helt enkelt slut. Det kändes lite trist, men å andra sidan hade ju klockan hunnit passera tio en vardagkväll, så man får väl ha viss förståelse för att de inte höll på längre.

Jag har fortfarande ont i hälsenan och har för närvarande ungefär samma gångstil som Herr Flick i “Allå allå emliga armén” (som tidens tand uppenbarligen har gnagt sönder fullständigt; serien alltså, inte Herr Flick). Följaktligen blir det mycket lite aktivitet för fötterna när övriga kroppen tränar imorgon.

Det hade väl inte så mycket med träning att göra, det här, utan snarare med sviterna av träning.