Okej, det var dumt att ge sig ut och springa sådär långt när du inte var speciellt väl uppvärmd och när jag inte hade sprungit alls på asfalt på hur länge som helst. Och att ta den där backen så många gånger var väl lite i överkant. Även om flåset kändes oväntat bra så borde jag ha tänkt mer på dig och din bror. Förlåt.

Att sen gå sju trappor ner och sju trappor upp igen med och utan tvätt härom dagen gjorde väl inte saken bättre, men har man tvättid så har man, och är hissen upptagen av folk som flyttar, ja då har man inte mycket till val. Dessutom är det svårt att halta uppför en trappa, man behöver använda båda såvida man inte hoppar på ett ben, och du är ju inte den enda som känner sig sliten.

Men du, trots min förståelse för allt det där börjar jag faktiskt tröttna nu. Det har gått elva dagar då jag har varit så snäll jag bara har kunnat, inom rimliga gränser. Men den här kroppen är ju gjord för att röra på sig, och det inkluderar även dig. Och när vädret är fint och man läser vad andra har skrivit här på FunBeat blir man ju sugen på att ge sig ut och springa. Och endorfinkicken det ger skulle inte heller sitta fel. Sen tror jag faktiskt inte att du verkligen vill att jag ska hålla mig helt stilla i resten av mitt liv. Tänk efter, om jag låg där som en grönsak år efter år, skulle du verkligen gilla det?

Nej, vet du vad? Jag tar det lugnt i några dagar till, kanske en vecka, och så blir vi vänner och allt blir bra igen. Och så blir jag lite försiktigare i framtiden. Ska vi säga så? Okej?