Simning i fredags blev det. 1 kilometer på rekordtiden 30 minuter.
Det var jättetrevligt men det kändes som det blivit lite för lite långlöpning på sista tiden så idag sprang jag till mor och far. Det är 33 km och det gick bra och jag hittade löpmusklerna igen. Jag tog glasspauss på preemtappen i Lindome men lät bli att dricka av deras gräsliga pulverkaffe.
När jag sprang där på vägen funderade jag på hur långt ett långpass behöver vara för att man ska kunna ta fikapaus med hedern i behåll men det enda jag kom fram till var att vid ett ultrapass är det liksom inte något snack om saken, där skall det fikas. Men går den nedre gränsen för ett långpass med fika vid 42,3?
Eftersom jag sprang själv idag kunde jag göra som jag ville och en glass vid 16 km kändes helt okej ocj det var nog den glassen som gjorde att sträckan mellan 22 och 30 kändes så ovanligt behaglig.
Sen sprang jag gamla E6an mellan Lindome och Anneberg och fick således uppleva en del av Kungsbackaloppet som jag så nesligen missade i år. Förvisso ca 4 månader för sent och utan funktionärer och vätskekontroller men det var trivsamt ändå.
När jag hade ungefär 11 km kvar tog vattnet slut. Risken för uttorkning och allvarlig fara för hälsan var väl minimal men jag tyckte ändå att en dryg timme är mer än vad som är behagligt att springa utan vätska så jag ringde till mamma och bad henne cykla och möta mig med en flaska vatten. Sen sprang jag vidare. Och jag sprang och jag sprang och jag sprang. Och inte kom det någon mamma. När jag hade en kilometer kvar till affären där jag tänkte köpa dricka kommer kära mor cyklande och vinkar glatt.
Hon var ju tvungen att ta in kattungarna och prata med systerdottern som precis kom hem från träningsläger och byta om och säga till pappa att hon åkte och ta fram cykeln och och och….
Sista 2 kilometrarna promenerade jag med henne och när vi kom hem fanns det nylagad mat i mängder och glass i stora lass.
Härligt! Det är underbart att ha föräldrarna på långpassavstånd.

I Anneberg blev jag förbisprungen av en kille som körde intervaller. Jag fick en sån där deja vu-känsla och kom på att det kändes precis som när jag blev förbisvischad av racercyklisten när jag cyklade runt Lygnern på min mountainbike. Det verkar vara min lott att bli förbisvischad av racerfolk men jag kan ta det.