Kielfärjan avgick som den skulle, men kapten “vädjade till alla att ingen skulle vistas på däck mellan 20 och 21 pga hårda vindar”, och det var ju årets underdrift. Det gungade ganska bra och tallrikar och uppläggningsfat i köket for i golvet och affären stängde och butikspersonalen ropade att alla skulle gå ut för de kunde inte garantera kundernas säkerhet om de stannade kvar medan ställ och flaskor välte, och även om min ingenjörshjärna gjorde överslagsberäkningar på tyngdpunkter och vältvinkel och insåg att det fanns inte en chans i helsicke att båten skulle kunna kantra lät kroppen inte lugna sig och när det gungade och slog som värst hade jag runt 120 i sittande vilopuls i stället för vanliga 48-50. Sen gick jag och lade mig och då var det riktigt skönt att det gungade lite. Men fram kom vi, endast 10 minuter för sent.
I Kiel sken solen och det blåste frånlandsvind, så på flera ställen var det vindstilla, men emellanåt var det riktig motvind. “Betongkajen” som loppet skulle gå på var ju en jättefin strandpromenad med uteserveringar och krokusplanteringar.
Banan var en vändpunktsbana på totalt 10,5 km och vändningen vid mål var den mentalt värsta för där passerade man målet och fortsatte 1 km i världens motvind innan man vände och sprang tillbaka.
Första 2 milen kändes supersköna, men tredje milen var ett helvete och jag tänkte faktiskt bryta, men när jag sprang förbi målet mot vändningen såg jag alla som kom gående med sina medaljer och tänkte att jag har ta mej tusan inte tagit mig igenom alla dessa strapatser bara för att åka hem tomhänt så jag gick lite och sprang lite den sista milen och det kändes rätt okej faktiskt.
Även om det inte blev personbästa så är det faktiskt det här loppet som jag är gladast att jag fullbordade för det krävde verkligen ett uppbådade av all viljestyrka jag hade för att inte bryta.
På hemvägen fick jag veta att på fredagnatten hade det varit 40 sekundmeter i byarna och runt 7 meter höga vågor. Men det är skönt för nu vet jag att båtarna klarar sånt med, så nu behöver jag inte oroa mig nästa gång.
Nu sitter jag i soffan med te, skräptidning, brasa i öppna spisen och soft musik i bakgrunden och tänker att det är värt att utsätta sig för sådana här strapatser emellanåt så att man blir påmind om hur jäkla bra man har det i vanliga fall.