Jag ska göra revolt mot alla prettolöptips och träningsprogram.
Jag är ingen disciplinlöpare. Jag är en gladgympare och okynnesjoggare som klättrar emellanåt. Jag ska inte kämpa emot min natur. Det är då jag hamnar i brytträsket och blir tjurig för att jag inte ständigt förbättras. Så är det har jag insett nu, och det känns redan bättre.
Påskens löppass var de trevligaste och mest lustfyllda jag haft på länge. Och gympandet var riktigt kul. Och klättringen var stärkande. Det är så här jag vill ha det.
Jag tänkte testa effekten av min nygamla träningsfilosofi på Solvikingarnas vårtävling på lördag. Ett 8 km-lopp ska jag väl kunna springa utan att vilja bryta?