Kom upp till Lidingö på fredagkvällen och åkte raka vägen för att inspektera den fruktade Abborrbacken. Den såg löjligt beskedlig ut där i kvällssolen. Jag hade en stark känsla av att den skulle se lite ondare ut efter 44 km på lördagen…
På lördagmorgonen drabbades jag av insikten att det bara var tretton dagar sen jag sprang en mara i Hamburg. Jag menar, jag har ju tittat i kalendern och sett det själv, men innebörden slog mig i huvudet med full kraft medan jag gick och morgonpysslade innan loppet. Lite scones och kaffe till frukost och sen ner till startfältet. Till skillnad från Vårruset där alla tanter och stavgångare klämde in sig i Springafortsomfangruppen stod ultralöparna beskedligt bakom joggaskylten (det fanns springa, jogga och vandra) och speakern fick mana på alla och säga att de var välkomna fram till Startlinjen. Lite småkul.
Sen bar det av. Jag tänkte gått ut långsamt och lugnt, men efter ett par uppvärmningskilometer kändes det bara jobbigt och trögt att hålla igen och ingen ordning fick jag på löpsteget heller så jag tänkte att det var väl lika bra att låta benen bestämma själva hur de ville ha det och bara hänga med. Det visade sig att bekvämlighetstempot för dagen låg mellan 5.45 och 6.20 så det tempot höll jag när omgivningarna tillät.
I backarna gick jag och ibörjan gick det snabbt, men mot slutet gick det desto långsammare. Jag kanske kunde förberett mig lite grundligare än att bara springa ett par rundor i Änggårdsbergen veckan innan loppet…
På vätskekontrollerna tog jag sportdryck och vatten och sprang vidare. Det fanns inga kakor eller andra roliga saker så det fanns ingen anledning att stanna där. Jag höll mig till min gel vid 10, 20, 30 och 40 km och fick äpplebitar langade vid vätskekontrollerna vid 32 och strax innan 40. Det räckte gott i matväg. Vid de sista kontrollerna var det himla skönt att hälla vatten på huvudet och när jag sprang utmed vattnet vid 30-35 passade jag på att gå ner och doppa kepsen i vattnet och blaska av mig lite. Himla skönt.
Eftersom mitt personbästa på ett 6-timmars är drygt 5 mil tyckte jag att ett 50k borde jag ju klara på sub 6, men jag kan lugnt konstatera att Boulognerskogen i Skövde där jag sprang mitt 6-timmars var något mer beskedlig och något mindre backig än Lidingöbanan och med tanke på det tycker jag allt att slutresultatet på 6:10 var riktigt jäkla skitbra.
Och vad som var riktigt trevligt var att jag var så inställd på att detta var ett 5-milalopp och att det gällde att räcka hela vägen, så jag fick inga dippar vid 30-35 km som jag brukar få vid en mara och jag kände mig pigg och glad ända till 45 ungefär. 3 mil gick på 3.32 och det tycker jag var bra. Och på platten hade jag kraft att springa på i bra tempo och fick inga trötta ben förrän vid 46-47, men uppförsbackemusklerna började knorra vid 35-40 och efter det blev det segt, men det funkade hela vägen.
Jag pratade med min support om detta efter loppet och lanserade teorin om att Hamburg kanske fungerade som ett bra återhämtningspass för benen eftersom jag sprang så långsamt där, men den teorin avfärdades å det bestämdaste. En mara var alldeles för lång för att vara återhämtningspass, hur långsamt den än springs. Basta!
Vid Aborrbacken vid 44 km var det spurtpris och när jag kom dit efter dryga 5 timmar stod det tre personer och applåderade. “Inget spurtpris till mig idag va?” frågade jag, och kvinnan i sällskapet svarade att det var värt ett pris bara att springa det här loppet, och då såg jag att det var ju Malin Ewerlöf!!! Coooolt!
Och vid vätskekontrollen efter 45 var det en av mina medtävlande som sa att han sprungit efter mig ett tag och tyckte att det var beundransvärt hur starkt och snabbt jag kom igång och sprang igen efter backarna, för själv gick han bara längre och längre för varje backe. Det är första gången någon har beundrat min löpning under ett lopp…
Idag är alla muskelfibrer på framsidan av låren totalt sönderslagna och att gå i trappor är både ansträngande och smärtsamt, men vad gör väl det. Kul hade jag i alla fall.
Tack allihop! Nöjd är jag, men på söndagkvällen fick jag sms från systern som sprang mara i Strömsund i söndags. Hon skrev om 65-årige Stig Söderström som sprang Ultra 50K på lördagen och sedan åkte till Strömsund och sprang sin 521e mara på söndagen. Sån ska jag också bli när jag blir 65.
Grattis! Bra kämpat!
Ja, du har redan uttryckt det bäst själv. 6:10 är banne mig riktigt jäkla skitbra. Stort supergrattis! 🙂
Weeeeee… Riktigt imponerad!! Den tiden ÄGER som mina barn skulle sagt.. 😀
Wow, vilken löpning du gjorde! Din sluttid är inte bara skitbra – den är suverän!
Alla dessa backar dödade främre lårmusklerna, inte baksida lår som jag trodde! Att gå fungerar väl, men allt som innebär att böja benen känns som en mindre lyckad idé 😀
Tufft att springa en ultra så tätt inpå en mara, det är inte så vanligt – du är tuff!