På morgonen när jag vaknade var näsan och halsen sprängfyllda med sista resterna från förkylningen men efter att ha snutit ut vad som kändes som halva hjärnan och hostat upp saker som jag inte trodde fanns i en levande människokropp kändes det bättre. Jag kollade vilpopulsen och den var nere på normala nivåer och rådgjorde med husläkaren som sa att jag är ju i slutfasen av förkylningen så då är det ju inte så himla farligt att röra på sig lite. Därefter bestämde jag mig för att i alla fall åka ner till Varberg och ta på mig nummerlappen och känna hur det kändes…
Så det gjorde jag och att ha på sig nummerlapp kändes ju bra, men att springa var lite jobbigare.
Det var trögt och stumt i benen redan från början och jag fick verkligen kämpa för varje steg. Emellanåt var det attans varmt, till och med när det fläktade från havet.
Det slutade med att jag persade med ungefär en minut och det var en arbetsseger.
Men efter loppet kändes det helt okej. Förra året var jag bra mycket segare efteråt och då hade jag ändå inte varit sjuk innan. Man får glädjas åt det lilla.

Det är när det känns så jobbigt på lopp som jag undrar vad i herrans namn jag har för en hobby egentligen. Jag önskar verkligen att jag hade ro nog i kroppen för att lägga mig i hängmattan med en kall bärs och titta på lustiga molnformationer. Förhoppningsvis blir det lust till det med i sommar.