Efter att ha kollat mina gamla resultat från BAMM och Dunderdygnet från tiden då jag var lat och otränad, samt pratat med folk som sprungit Vertex förr tyckte jag att det här kan väl inte vara så farligt. I banbeskrivningen stod en (skulle det visa sig) romantiserad beskrivning av lättsprungna skogsstigar och lättsprungna sommarleder. Jag tänkte mig att det kunde vara som Lidingö Ultra 50K, utan de sista besvärliga 7 kilometrarna. Och fjällvandrat har jag ju gjort sen jag låg i mammas mage så jag visste ju hur det såg ut i fjällen och räknade kallt med att kunna kapa ett par minuter genom att undvika att låta mig hänföras av utsikten och ägna mig åt fjäll-löpning istället.
Till på köpet ägnade jag ett par träningspass åt backlöpning och trodde att det skulle göra nytta. Ack, vad jag bedrog mig. Då hade jag ännu inte träffat alla backars moder och hennes skitsura systrar.
På transporten till starten tornade fjälltopparna upp sig och jag pekade på den högsta av dem som var inhöljd i dimma och sa till tävlingsledaren: -Milde himmel, ska vi upp ända dit?
-Nä, sa han. Det där är Åreskutan.
Fjällen som vi skulle upp på, Välliste, Hållfjället och Ottfjället såg något mer beskedliga ut, men det skulle vara nog så besvärligt skulle det visa sig.
Vi startade med lite behaglig nerförsbacke och därefter kom första stigningen mot Vällistes topp. 600 meter på 5,5 km. Över en timme senare var jag på toppen och insåg att jag inte skulle persa på maran just idag.
Efter 8 kilometers nerförsbacke hade jag vid första vätskekontrollen tillryggalagt drygt 15 km på ungefär 2,5 timmar.
Men nu skulle det bli lättlöpta stigar enligt banbeskrivningen. Men det var innan regnet föll tidigare i veckan. Nu var det en vattenförande bäckfåra där över hundra personer sprungit innan mig.
Det var lite lerigt emellanåt. Milt sagt.
Ytterligare en topptur senare, denna gång upp på Hållfjället, bar det nerför igen och här kompletterades leran med våta rötter. Emellanåt gick det att ta några joggingskutt men det mesta gick ut på att hålla sig på fötter samtidigt som jag tänkte på varma badbaljor och bärs vid målgången.
Efter knappt tre mil kom jag fram till matstoppet där jag tog lite godis och insåg att det var synnerligen otroligt att jag skulle ta mig i mål på under 5.30. Efter godisstoppet började klättringen till Ottfjället. Totalt 650 meters stigning varav 200 meter på 1 km. Backträningen på Dalgångsgatan kändes lite löjlig när jag tänkte på den. Lidingö Ultra 50K på sina ytbehandlade parkvägar kändes ännu fjolligare.
När jag kom upp i passet på Ottfjället tänkte jag att det här gick ju bra. Nu är jag snart på toppkontrollen och sen börjar snart nerförsbacken och den lättlöpta sommarleden som stod omnämnd i banbeskrivningen och sen är jag hemma.
Det var bara det att den där jäkla kontrollen kom aldrig. Och inte heller den lättlöpta sommarleden. Och nu började jag härskna till rejält. Om jag ville gå på fjällvanding kunde jag göra det närsomhelst och på tuffare ställen än Vålådalen. Fy fabian för att bli hitlurad genom falsk marknadsföring om lättlöpta leder och snabba kilometer. Det gick ju för jösse namn inte att springa här inte. Och varken jag eller mina ben var trötta för någon ansträngande löptur hade det ju knappast blivit. Och medan jag gick där och drämde tårna i stenar och trampade snett på den “lättsprungna sommarleden” sjönk temperaturen och det började regna ett kallt och hårt regn, så jag drog på mig regnjackan och svor för att jag inte var i mål innan regnet, så som jag bestämt mig för när jag läste fjällväderleksprognosen på morgonen.
Då, helt plötsligt, såg jag en lapp på en sten: Vätska 200 meter. Och där fick jag fanfar av näverlur och två muggar gudagod cocacola och molnen sprack upp och solen kom fram och regnet upphörde. Det gjorde dock inte uppförsbacken. Den fortsatte ett bra tag till innan jag slutligen passerade krönet och började nedstigningen. Efter att ha blivit centrifugerad utmed leden i fjällvärlden ett tag till blev jag slutligen utspottad på en grusväg som verkligen var både lättlöpt och nerförslutande. Prisa Gud tänkte jag medan jag sprang utför och tog fram mobilen i farten och ringde till mina målgångna klubbkamrater och beställde bikini till badtunnan, en kall bärs och ett äpple.
Sen spurtade jag de sista kilometrarna på ett sätt som jag verkligen inte brukar ha kraft över till på en vanlig mara och sprang i mål med en sluttid på precis över åtta timmar. En hel jäkla arbetsdag hade jag varit och harvat på de där jäkla fjällen. Hade jag vetat att det hade varit så svårsprunget hade jag startat i vandringsgruppen i stället, för för min del var det mer vandring än löpning.
Det jobbigaste är att nu känns det som att jag är tvungen att göra det en gång till för att ta revansch på de där attans fjällstigarna.
Det här var för övrigt sjunde gången i år som jag transporterade mig 42,2 km eller längre på tävling och nu är jag himla trött på långlopp.
Nu vill jag bli snabb i stället så att jag får komma till badtunnorna innan vattnet kallnar.
Tackar för inspirerande och motiverande läsning Jag lägger in några fler backpass i programmet! 🙂