går jag återigen nerför trappor utan att hålla mig krampaktigt i räcket. Inte helt obehindrat förvisso, men absolut med en viss lätthet och schvung i steget som inte funnits där sedan i lördags morse.

Och jag är ännu hög på ångorna efter helgens äventyr.
Jag har aldrig varit med om maken till lopp att ge mersmak. Trots stela lår bubblar det i hela kroppen och i huvudet har jag fortfarande bilder av den otroliga utsikten från den soliga och höstskrudade Rommeleåsen. Och trots en sluttid som absolut inte är något att yvas över känner jag mig inte det minsta missnöjd, för jag minns fortfarande hur glad jag var varje gång jag åter fick syn på de orangea Skåneldesmarkeringarna efter att ha sprungit fel eller bara varit tvungen att stanna till och spana lite efter dem.

Och jag ler faktiskt fortfarande för mig själv när jag tänker på hur löjligt mysigt det var att ligga utslagen på hotellrummet med Hans och tillsammans tröttfnittra som salongsberusade tonåringar åt värkande ben och ömmande magmuskler innan vi kämpade oss upp för trapporna till relaxavdelningen och badade varmbad. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har en karl som har samma störda uppfattning som jag om vad som är en lyckad helg, för när jag vaggade runt här efter loppet som en spjälkad och strakbent anka så kunde det nog vara svårt för den oinvigde att förstå att det här var en av de trivsammaste helgerna i mitt löpliv.