Efter veckans tidigare löppass med överraskande snabba och studsiga ben kände jag mig som en liten unge som fått en julklapp som bara måste testas så snart som möjligt. “Vilka roliga ben jag har fått”, tänkte jag. “Hur kunde det bli så här och hur fort kan de springa?”. Så idag tänkte jag att jag skulle passa på att springa milen på flacka Säröbanan och fetpersa innan studsigheten försvann. Att jag redan sprungit två, för mig, hyfsat snabba och ganska backiga träningspass gnagde lite i bakhuvudet, men jag tänkte att om jag nu har blivit snabb så spelar ju inte två så korta pass någon roll.
Så efter en lång morgon med nybakade scones, kaffedrickning och slösurfning i soffan hade halva dagen gått, och jag sprang iväg till Säröbanan. Jag hade fått tipset att gena över Änggårdsbergen och Botaniska. En väg jag aldrig tidigare sprungit så jag fick en utförlig vägbeskrivning innan jag stack iväg.
En sämre start kunde jag inte fått.
Att springa genom skogen, över bergen på lövklädda stigar förbi porlande bäckar och djupa raviner medan solljuset silade mellan träden på väg till platta och trafikstörda Säröbanan var som att gå och handla med ett barn och passera godisavdelningen på väg till broccolin och brysselkålen.
När jag sprang ner genom Botaniska tänkte jag att jag skiter i det här idag. Det blir ett skogspass. Sen tog jag mig i hampan och tog mig fram till 1 km-markeringen på platta asfaltsbanan med trafiken brötande till vänster, spårvagnen gnisslande till höger och högljudda mopeder på alla håll och kanter. Sen tryckte jag igång Garmin och sprang iväg. Benen trampade vackert på, men pulsen skenade och öronen skrek “Vi vill inte höra allt jäkla trafikljud!”, ögonen tjoade “Vi vill titta på gulnande löv och blanka små tjärnar!”, kroppen protesterade “Men va fan! Jag har ju redan presterat väl två gånger den här veckan! Låt mig softa!”
“Håll käften och spring!” sa jag till mig själv och sprang vidare. Jag passerade en vägvisning till Ängårdsbergen och kroppen hojtade “Kom igen, vi sticker upp i skogen! Schyssta!”
“Håll käften och spring!” tänkte jag och sprang vidare. “Fortsätter det att vara jobbigt kan vi ju alltid köra tusingar”, men sen passerade jag 2 km markeringen och struntade i att stanna, utan fortsatte pressa. Jobbigt, tråkigt, eländigt, hög puls, avgasigt, trafikstört, bedrövligt, inte en suck att jag skulle högprestera idag, och när nästa vägvisning till Ängårdsbergen kom protesterade jag inte när kroppen kidnappade mig och rusade upp i bergen.
Och vilken skillnad. Lugnet sänkte sig och benen matade på utan att jag behövde blanda mig i. Jag hade glömt mp3-spelaren hemma, och det var jag tacksam för nu. Bara stegen lät, och det dämpade trafikljudet i fjärran kunde med lite fantasi tolkas som en brusande älv. Luften var klar och stilla och doftade av fuktmättad jord och marken fjädrade mjukt under fötterna på mig.
Jag hade aldrig sprungit in i ÄB från det här hållet och kände mig lite vilse, men efter ett tag kom fram till en grind och där var ju Botaniska! Jag sprang ner i trädgården och letade efter stigen där jag kom ner i början av passet och bakom en rododendron såg jag en smal sandstig slingra sig upp in under buskar och träd. Jag kände mig som en av ungarna i böckerna om Narnia när jag letade efter stigen som ledde ut till mer bekanta områden och rätt vad det var kände jag igen mig, och sprang ut i välkända skogen. När jag sedan kom ut i bostadsområdet tänkte jag först springa korta vägen hem, men ångrade mig av någon outgrundlig anledning och vände tillbaka för att ta en liten omväg, och se där! Där kom en löpglad karl springande med höga knän och ett stort leende och han såg så glad och trevlig ut att jag följde med honom hem och tillsammans badade vi bastu med folköl och popcorn.
Och det hade min kropp inga invändningar mot.
Det blev kort sagt en ganska bra tur, fastän jag inte persade på milen idag.