så passar jag på att springa lite.

Måhända ett lätt rubbat resonemang som påminner mig om en händelse från förr, då allt kanske inte var bättre, men definitivt annorlunda. På den tiden då ett 3-dagars inte var ett halvt 6-dagars ultralopp utan 3 dagar av trivsamt kalasande utanför någon obskyr motorcykelklubb där en otrolig mängd tält var nödtorftigt uppslagna på en åker, vanligtvis lånad av grannbonden, med ett os av helstekt gris, avgaser och bränt gummi hängande över vidderna.
Kalas av detta slag började av naturliga skäl redan på fredagarna när de första gästerna slog ner sina temporära bopålar och kulminerade under lördagen för att avta under söndagen när det var dags att köra hem. För eftersom det var mc-kalas körde ju de flesta på sina egna motorcyklar. Eftersom lokala ordningsmakten ofta var välunderrättad om dylika arrangemang brukade de stå vid utfarten för att kontrollera nykterheten på förarna som rullade ut framåt söndagseftermiddagen och det var mycket klokt av dem.
På en del kalas hade arrangerande klubben gjort affär av detta och lät motorcyklisterna blåsa i en alkometer för en ringa kostnad och detta var något som många faktiskt gjorde för att vara på den säkra sidan.
Vid ett tillfälle när jag en söndag skulle rulla hemåt såg jag ett gäng knuttar med finskregistrerade hojar sitta i det solbelysta sommardiket och dricka öl och jag frågade artigt om de inte hade långt hem och om det kanske var läge att dra sig hemåt snart.
-Jaaa, sa de på sjungande finlandssvenska.
-De tyckte vi också, men så blåste vi i alkometern och de sa att vi var fulla och att vi fick vänta lite med att köra hem. Så nu sitter vi här i solen och väntar lite och tar ett par öl under tiden….
Ridå.

Så med en tanke på de finska vännerna lånar jag deras resonemang och medan de trötta ljumskarna vilar passar jag på att springa lite under tiden. Och det känns bra.