Jag vet inte vad det var som fick mig att vilja springa snabbt idag. Kanske var det delvis gårdagens frustrations-ispass eller löpning/promenadhasen eller också var det mina racerskor som ropade på mig från skostället i tvättstugan. Det kan också delvis varit att jag blev inspirerad av M-G (eller var det M-G förresten? Nu blev jag osäker) som sprungit fort efter att ha blivit inspirerad av G-man som sprungit fort. Möjligtvis kan det delvis ha att göra med att jag var orolig att fastna i sextempoträsket för evigt.
Det var definitivt delvis efter att ha läst i Runners world om hur man tacklar smärta.
Så ikväll efter en fet och god måltid och en stunds läsning och te i sängen var jag brutaltaggad och längtade verkligen efter att springa fort!
Ingenting tydde förvisso på att jag skulle lyckas med tanke på senaste veckans arbetsbelasting och dagens överdos av friskluft i bushen.
Men med mina racerskor, som stått gömda sedan de skrämde slaget på mig innan nyår, på fötterna kände jag mig oövervinnerlig!
I alla fall tills jag kom ner till Åby grus där snålblåsten ven och jag noterade på första varvet att det var is som tvingade mig ut i gräset både här och där, och dessutom ramlade det ut ett tjog unga fotbollsspelare som sprang i bredd och hoppade åt höger och vänster för att undvika isfläckarna. Jag ångrade mig nästan och tänkte ta ett mjukispass i stället, men sen tänkte jag på ansträngningsrelaterad smärta och då blev jag mycket gladare och mer förväntansfull.
Jag ställde mig strax innan startskylten för att få så mycket raksträcka som möjligt och en potentiell hare sprang förbi. Jag tog rygg på honom och efter ett par meter sprang jag förbi.
Åby grus är ganska knixig och idag var det bra för nu tänkte jag; “Jag spurtar fram till kröken!” Och det var smart tänkt för efter varje krök kom det en ny krök att spurta till. Och jag gick på det varje gång. Hur dum kan man bli?
Vid 900 meter mådde jag mjölksyreilla och det gjorde mig nöjd, för det är ta mig tusan inte ofta jag gör det. När det var hundra meter kvar tänkte jag att jag skulle spy när jag kom fram och det gjorde mig också lite nöjd i mitt dimmiga huvud för det har jag aldrig gjort förut. Och det gjorde jag inte nu heller. Jag hade tippat på att jag skulle kunna ha ett snittempo på 4.30-4.35 idag, men istället blev det rekordeliga 4.21.
Och jag blev förvånad över att det gick så bra.
Det måste varit skorna!
Need for speed.
Welcome
11 Comments
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
Ojojoj! Maraton sub 3 på gång?
Haha! Häftigt. Och jag gillar din bild,även om det inte har med bloggen att göra.
Ja, oj vad fort det gick. Henrik> Ett rejält mål mat var en förutsättning för att ge mig ut över huvud taget, men jag väntade en timme innan jag sprang. Trodde det skulle kännas tyngre än det gjorde, men det funkade bra.
Var lite tveksam till att springa fort med tanke på ljumskar och höfter, men efter onsdagspasset kände jag att jag tänkte alldeles för mycket på hur jag sprang istället för att bara springa, och bästa boten mot att tänka på löpsteg är ju att springa så fort att man inte hinner tänka. Och det gick ju riktigt bra!
Om jag får läsa den där tidningen någon gång kanske jag också kommer igång snart. Får väl skaffa egen prenumeration…
Sedärja! Här smittas det både åt höger och vänster märker jag. Härligt att det gick så snabbt. Gör det där 1 gång/vecka skall du se att du flyger fram till våren.
Kul! Det är ju det jag har sagt, syrran får passa sig i år!
Visst är det underbart! 😀 Blev också inspirerad av tidningen och körde hårt med de andningstips som fanns.
Även jag blev smittad av G-man. Och jösses vilken fart du fick av inspirationen.
Fast träna *efter* middagen?!
“………….men sen tänkte jag på ansträngningsrelatead smärta och då blev jag mycket gladare och mer förväntansfull.”
Det är ju det man längtar till varje gång!
Inspiration smittar, oavsett om det var jag som smittade dig. Det var i alla fall G-man som smittade mig.
Wow! Grym varg!