Veckan som gått har varit ansträngande och på eftermiddagarna har jag varit riktigt trött och de löppassen som jag gett mig på har varit riktigt grisjobbiga trots beskedligt tempo och kort distans.
Därför hade jag inga större förväntningar på dagens långpass. Särskilt inte som jag igår kväll kolkade i mig vin till både kantarellsmörgås och det grillade köttet och blev lite yrslig och sov riktigt illa.
Jag visste inte hur jag skulle lägga upp dagens pass för att det skulle bli så uthärdligt som möjligt, men efter att ha ägnat morgonen åt slösurf på amerikanska långlöparsidor och läst om att det är okej att varva löpningen med planerad gång emellanåt tänkte jag att är det någon gång i världen jag ska pröva det så är det idag.
Jag har egentligen inget emot att gå emellanåt på mina pass, men då är det i backar eller när jag är för trött för att springa, men att redan från början lägga in gångpauser känns för färskingaktigt. Sen kom jag på att för tillfället är jag faktiskt en färsking som håller på att komma igång igen så jag funderade en stund till och tänkte att 20 minuter orkar jag alltid springa även om det är tungt och 3 minuters gåvila känns lagom. Det finns säkert någon optimal fördelning på sådant där, men det här kändes som att det skulle passa mig.
Och det gjorde det som handen i handsken. Jag blev faktiskt förvånad själv över hur bra det kändes.
Förra lördagens långpass sprang jag hela tiden, utom när jag stannade för dryck och kroppscheck och framåt 15 km var det jobbigt, om än uthärdligt men vid 20 var jag definitivt färdiglöpt. Sista km gick i över 7-tempo för att benen inte kunde röra sig snabbare, trots att jag i övrigt kände mig okej.
Idag kändes det i o f s också tungt sista km, men hade jag bestämt mig i förväg att jag skulle sprungit längre hade jag lätt kunnat fortsätta ett bra tag till. Trots att jag varvade löpningen med gång blev snittempot dessutom högre än förra veckan.
Jag blev inte lika endorfinhög idag som för en vecka sen, men å andra sidan kände jag mig riktigt nöjd, och det är också en go känsla.
Sen fick jag ben- och fotmassage av systerdottern och det var i sanning både underbart och välförtjänt.
Det som var skönast av allt var att tänka på att för två veckor sen mådde jag illa och trodde jag skulle dö efter 7 km och orkade inte springa mer än en mil, och idag klarade jag lätt 21 km.
Det är som att min kondition är som ett klädesplagg som hängt i garderoben ett tag och nu bara behöver tas ut och dammas av för att kunna nyttjas igen.
Ska bli spännande att se hur det går nästa helg. Då tänker jag INTE dricka rödvin till maten kvällen innan i alla fall.