Förra årets Markuslopp var en underbar upplevelse i solsken och sprakande höstfärger. Minnet av att komma hem till hotellrummet med Hans och tröttfnittra åt ömmande muskler som vi inte visste att vi använt, och den otroligt sköna känslan av att krypa ner i hotellets bubbelpool och sätta de ömmande fötterna och benen mot bubbelutblåset levde kvar länge.

Så i mitten av augusti när jag fick missfall i femte månaden låg jag på sjukhuset och kände att om jag inte får några andra färger i huvudet än sjukhusgrått och blodrött kommer jag att gå under. Och om jag inte får känna någon annan känsla i kroppen än tomhet och ovisshet kommer jag att tappa förståndet.
Så min kropp och mitt huvud gjorde en kraftansträngning och huvudet matade fram bilden av en soldränkt Rommeleås i höstgult och klarorange under en klarblå himmel och i kroppen planterades en längtan efter den sköna känslan som jag upplever efter en rejäl prestation och jag kände att till den känslan ska jag hitta igen.
Jag sa till min man som satt vid sjukhussängkanten att “Vi ska springa Markusloppet i år.” och han log blekt och sa att “Ja, det är klart vi ska.”

Så när jag kom hem igen var det bara att börja leta efter formen igen.
Läkarna sa att det var bara bra om jag kom igång och började röra på mig och eftersom det inte rörde sig om en fullgången graviditet var risken för framfall och diverse andra obehagligheter minimal. Mitt hb hade sjunkit från 144 till 110 under de gräsliga timmarna, men redan under de kontrollerna som gjordes veckorna efter var det uppe i 130-140 igen.

Första milpasset var en mardröm som jag trodde skulle ta död på mig och tvåmilapasset veckan därefter var bara marginellt bättre, men efter det passet kände jag trots allt att jag definitivt var på rätt väg igen. Den bubblande endorfinkänslan fanns där och att kunna känna kroppsglädje en stund var underbart. Därefter hämtade sig kroppen förvånansvärt snabbt.
Jag tänkte att intervaller, långpass och styrketräning var nog det bästa att ägna sig åt och jag satte igång med en målmedvetenhet som är helt olik mig.

De första veckorna på jobbet var jag så trött på eftermiddagarna, trots att jag inte jobbade fulltid, att det gick inte att göra något vettigt alls, men tack vare att vi har gym på jobbet kunde jag lägga träningen på morgonen när jag var pigg och sen kändes det bra hela dagen.

Det är helt klart så att det är tack vare träningen som även den mentala återhämtningen har gått så bra som den gjort. Det är klart att vissa dagar, särskilt trötta eftermiddagar, har varit så miserabla att jag inte sett någon ljusning och bara tyckt att livet varit meningslöst, men dessa tillfällen blir tack och lov alltmer sällsynta.
Jag hade en dagssvacka dagen efter min lyckade halvmara, för då kände jag som att “jaha, nu kan jag springa en halvmara med en skön känsla på en hyfsad tid. Då är jag återhämtad. Vad ska jag göra tillsvidare nu då när jag inte behöver kämpa vidare med min återhämtning?”

Det har underlättat lite att inse att livet är faktiskt ganska meningslöst och att jag får göra det bästa möjliga av situationen och fylla tillvaron med saker jag tycker är roliga och omge mig med människor jag tycker om. Och tack och lov finns det gott om båda slagen.

Och igår var det då dags för Markusloppet.
I mitt huvud skulle det vara strålande sol och sprakande färger och jag skulle dansa fram över Rommeleåsen och sjunga “Edelweiss” och känna mig stark och återhämtad.
Så blev det inte riktigt.
Men det gjorde inget.
Trots hoppfulla väderprognoser på yr.no regnade det oupphörligen och himlen var blytung.
Jag hade glömt min vindjacka som ändå bara hade skyddat marginellt mot regnet och sprang istället iförd en regnponcho, men det funkade förvänansvärt bra. Luftig och skön, men jäkligt prasslig.
Jag hade köpt en ny mp3-spelare med alldeles för stort minne som jag fyllt upp och första milen spelades det bara massa skräp som jag inte visste att jag hade, men sen startade Johhny Cash och då började loppet på riktigt.

Jag hade ju inte fått till några riktigt långa pass efter graviditeten och var lite osäker på om jag skulle orka hela sträckan. Jag hade förberett mig mentalt på att kliva av efter halva loppet och ändå vara nöjd med ett bra långpass och när jag började möta alla andra löpare som redan vänt tänkte jag att jag var nog lite trött ändå.
Men när jag kom ner till vändpunkten och fick cocacola och glada tillrop insåg jag att nu är ju halva jobbet gjort. Nu är det ju bara att springa hem igen.
Och hem kommer man ju alltid.
Så jag smålunkade tillbaka också och trots att det är samma väg tillbaka kändes hemvägen mycket kortare, mentalt sett.

Sen kom jag i mål och jag och min man åkte hem till hotellet men kände oss inte alls lika slitna som förra året.
Men badet var ändå precis lika skönt som jag mindes det.
Och middagen på stan i goda vänners lag var precis lika god som förra året.

Och det här har varit ett bra sätt för mig att bearbeta sorg. Jag tror faktiskt att kroppsarbete och umgänge med människor man tycker om är det bästa sättet.

Och även om livet är meningslöst så är det himla gott att leva ibland.