När jag åkte till Fjärås idag för att springa ultraintervallmilen var jag helt övertygad om att jag skulle klara milen på under 50, och hoppades att det t o m skulle gå under 49 och det gjorde det med god marginal.
Jag var mer irriterad än jag ville erkänna efter Kiel.
Dels för att jag satte åt helsicke för stor tilltro till den svekfulla Garmin som jag hade programmerat att springa 10,09 på 49.19 och det visade sig sen att Garmin tyckte att vi var klara redan innan jag kommit upp på upploppet, och dessutom var jag korkad nog att, när jag upptäckte att jag låg långt före min virtuella kompis, saktade ner för att inte trötta ut mig i förväg istället för att bibehålla tempot och springa vidare. (TILLÄGG: Det var alltså i början och i mitten av loppet jag saktade in och inte på upploppet…)
Utöver detta upptäcktes i senhöstas att jag hade blåsljud på hjärtat och efter lite andra incidenter fick jag gå med långtids-ekg i 48 timmar och svaret på detta kom på avvägar och först nu i veckan fick jag veta att allt var okej.
När jag sprang i Kiel i sista partiet med motlut och motvind fick jag ett rejält extraslag som oroade mig tillräckligt mycket för att jag skulle sänka farten på nionde km, men jag ville verkligen inte skylla ifrån mig och bortförklara mitt resultat för jag var nöjd med det även om jag visste att jag var bättre än så. Min skadade fot har mått bra av all ojämn snölöpning och blivit starkare än någonsin och jag har kunnat springa fler fartpass än någonsin tidigare.
Så idag åkte jag till Fjärås för att springa min flacka och kontrollmätta mil i vindstilla solsken och dra åt helsicke vad bra det gick.
Hans startade 3 minuter efter mig och kom ifatt vid 8 och frågade om jag ville ha draghjälp. Jag trodde att han sprungit i 4.30 fart och siktade på 45 minuter så jag sa att han kunde fortsätta och att jag sprang för att klara 49. “Det klarar du med god marginal” sa han och sprang vidare.
Jag hade krafter att öka och sista km gick på 4.40 trots lätt motlut. Första 5 km gick på 24.03 och det är nytt rekord på 5 km och andra 5 gick på 24.08 så det diffade alltså bara 5 sekunder på första och andra halvan. Otroligt jämnt för att vara jag.
Och Hans den filuren hade sprungit snabbare än vad han sa att han skulle, så han visste, efter en överslagsräkning i sitt huvud, mycket väl när han sprang förbi mig att de sista 1,8 km hade jag ungefär 11 minuter på mig för att göra sub50, och det var mer än vad jag visste.
Jag trodde att jag kommit i mål på runt 49 så 48.11 var förvånande och så jäkla härligt.
Nu ska jag på schlager- och sjukgymnastträff med klubben.
Så gött.
Grymt bra! Grattis.
Jag tror att ni har fel, både du och G-man. Det handlar om att omdefiniera mysboxen. Det kan faktiskt vara mysigt att springa snabbt och vara så trött att man bara vill lägga sig ned och dö men ändå fortsätta! Sjukt. Men sant.
Tack allihop. Ja, visst är det kul. Nu har jag skrivit lång analys om varför det gick så bra. Snigel>Du får kyssa tå på torsdag morgon.Eva och Lingling>Jag var ju inte ensam. Hans var ju med. Och G-man>Nu börjar jag fatta hur bra jag egentligen är, men det handlar inte om att komma ur mysboxen. Det handlar om att skaffa en större mysbox. Och Siv>Hämndlysten var ordet.
Kanon, Maria! Vad kul, jag är jätteimponerad. Grattis!
Du är fantastisk. Grattis!
Man skall vara lite förbannad och hämndlysten för att klara ett sådant rejält pers. Bravo!
Du är grymmare än du tror! Ut ur den där jäkla mysboxen och sätt lite press på dig 🙂 Skall bli kul att se dig prestera superresultat i år!
Se där ja!
Grattis! Ett litet tips är sedan att sluta snacka med funktionärerna på tävling så får du till det då också 🙂
Håller med Eva.
Grattis säger även jag! Speciellt imponerad är jag över att du klarar av att pressa dig så där ensam, på träning.
Grattis och kram för att du är så duktig! Men nu är det nog dags för mig att börja träna på allvar.
Wow! Vilken grej! Jag böjer mig och kysser Eder tå!
Tjusigt Vargen, tjusigt! 🙂
Grattis!!
Grattis, till alla positiva resultat.