Loppet och jag och systern och smärtan och tröttheten
Nu hade jag sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare och jag började känna att asfalten som var så slät även var attans hård. Fotsulorna som blivit uppluckrade av grusvägen började ömma. Vänster knä började ömma. Inte löparknähugga utan bara ömma. Jag tänkte att det nog berodde på att ben- och rumpmuskler inte orkade stabilisera och koncentrerade mig på att sätta ner foten rakt. Det hjälpte faktiskt och efter ett tags koncentration skötte det sig självt, men lite molade det. Och fotsulorna kände varje ojämnhet i vägbanan. Snåla jävlar som använder kass beläggning tänkte jag surt. Sen började jag fundera på om det var läge att byta skor. Det skulle vara ett vågspel för det kunde både hjälpa och stjälpa. Det kändes inte som att fötterna blivit så mycket större och Lunartrainersarna är ju ganska luftiga i vanliga fall, och en del löpare tycker ju att ett skobyte är upplyftande så här på sluttampen så jag bestämde mig för att chansa. Vid 69 så satte jag mig ner för första gången på evigheter och tog av 904orna och det bar emot att stoppa ner dem i ett par andra skor men jag tillät inte mig själv att varesej tveka eller att känna hur underbart det hade varit att sitta kvar i stolen. Sen sprang jag iväg igen. Lite trångt var det, och lite annorlunda kändes det, men Lunartrainersarna var som sköna hoppborgar i jämförelse med de trötta 904orna och fotsulorna myste och knävärken försvann helt. Benmusklerna ömmade i och för sig, men det kom och gick så det valde jag att ignorera. Det som var jobbigt var att det blev svårare och svårare att springa. Nu när jag sitter här i soffan och skriver kan jag inte komma ihåg hur det kändes, men det handlade om vanlig muskeltrötthet. Gåpauserna blev längre och längre men jag var osedvanligt disciplinerad och bestämde kontinuerligt var jag skulle springa och var jag fick gå och delade upp sträckan i delmål. Jag bestämde mig för att även om jag inte är snabbast så ska jag jäklaremig vara gladast och må bäst, både under och efter loppet, så vid varje kontroll log jag och tramsade med både funktionärer och den allt tröttare och tommare systern som jag kom ikapp eller som kom ikapp mig vid varje kontroll. När halvmareskyltarna dök upp blev jag så glad. Jag kände att nu klarar jag det här. Superskönt! Någonstans på den här sträckan såg jag även ett par framför mig som såg ruskigt slitna ut och stolpade sig fram. Han hade ryggsäck och systern berättade efteråt att när hon passerat hade hon frågat om de deltog i gångklassen. Hon tyckte att det såg lite jobbigt ut att springa med rygga. Hon sa att de hade tittat på henne som om de önskade att hon vore död. Det var löpare… När jag sprang förbi dem tänkte jag lite extra på att se avslappnad och glad ut. Jag vet inte om det syntes, men det kändes bra för mig att jag inte såg sådär spänd och sammanbiten ut. Mitt självbedrägeri höll till 86,6. Då kände jag att jag måste sätta mig ner och ta en kopp te med mjölk. Hade någon då kommit fram och sagt att jag inte behövde springa mer så hade jag lätt åkt hem och lagt mig. Men det var ingen som sa det så när systern kom ikapp (tack och lov att hon gjorde det. Jag hade inte sett henne på ett tag och var uppriktigt orolig. Jag hade både ringt och smsat utan att få svar.) så reste jag mig och färdades vidare. Vid stationen vid 90 frågade systern om vi inte kunde springa sista milen ihop och det tyckte jag lät som en underbar idé.