Efter gårdagens grispass hade jag inga förväntningar på dagens lugna långpass. Gårdagens förutsättningar var väl i o f s inte de bästa, efter ett par dagar med öl och god mat samt 45 mil i bil på förmiddagen men det kändes verkligen otroligt tröstlöst att ge sig ut på dagens pass med gårdagens slit i åtanke. Tänkte först springa hela vägen till föräldrahemmet, 33km, men ändrade mig först till att fråga mannen om han kunde köra ner mig för start vid kyrkan, (29 km) sedan ändrade jag till Torrekulla, (25km) och till slut till Kållered södra (20km).

Vid HusvagnsSvensson blev jag avsläppt och satte motvilligt igång, men redan efter ett par meter kände jag att detta var en sån där dag när allt bara kändes bra. Lätta fötter och pigga ben. Förstår inte var de benen var igår, men idag hade de tydligen dåligt samvete och gjorde allt för att vara mig till lags. Humöret var på topp och blev inte ens sämre av att jag fick springa tillbaka en bit och hämta min Gore-buff som blåste av i vinddraget efter en lastbil.

När jag kom förbi Anneberg och svängde in mot Höglanda såg jag en stor skylt där det stod att bron över Lillån var avstängd för reparationer och välj annan väg. Andra vägen skulle medföra en, i och för sig inte särskilt lång, omväg men det var jag ju inte så sugen på. Dessutom tänkte jag att den där bron har jag aldrig lagt märke till så den kan ju inte vara så stor. I värsta fall får jag väl vada, men fotgängare borde de ju släppa förbi, så jag sprang vidare med mina lätta och glada ben.

Väl framme vid vattendraget stod en grävmaskin och lastade en lastbil och jag noterade att det snarare var fråga om ett trumbyte än vad man tänker när man hör “brobyte”, men vägen var lik förbaskat avgrävd med undantag av en liten smal remsa av stödremsan som var kvar. Jag sprang fram till lastbilschauffören och hörde vad han trodde om mina utsikter att ta mig torrskodd över Lillån.
“Det går att ta sig förbi” sa han, utan att lova något.
Nästa nålsöga var grävmaskinisten och de brukar vara lite mer bestämda, så jag väntade tills han tömt sin skopa Höglandajord på lastbilsflaket och flyttat undan skopan innan jag gick fram och log mitt blidaste leende och sa att jag sprungit från Kållered och var på väg till Fjärås och… “Va?” sa han. “Har du ingen bil eller?”
Jag log sött (hoppas jag) och frågade om jag fick passera för jag orkade faktiskt inte springa runt Älvsåker också för att komma vidare.
“Gå du” sa grävaren. “Men nästa gång kan du la ta bussen?”. Ridå.
Jag trippade och balanserade förbi på stödremsan utan att trampa ner i hålen där räckena suttit och sprang vidare.

Resten av turen gick utan missöden och jag sprang en liten extra sväng på gatan utanför föräldrarna för att skrapa ihop mina 20km och det kändes kalasbra hela vägen till slutet. Igår fick jag slita som attan i regnet med pannben för att ens snitta dryga 6-tempo, och idag joggade jag lätt i 20-30s/min snabbare tempo.
Det är såna här sköna pass som gör att jag minns varför jag springer.