Jag tränade för att göra ett bra resultat på femmilen och tänkte persa på både halvmaran och maran på vägen.
Jag åkte till Uppsala för att springa 50 km.
Systern åkte till Uppsala för att springa 100km.
Jag Vitargo- och godisladdade med systern på hotellrummet och tillsammans hamnade vi i en timslång insulinkoma på varsin hotellsäng medan kropparna pytsade in kolhydrater i varje skrymske och vrå.
Jag målade naglarna i Flashy Pink som är det snabbaste nagellack jag har, tidigare bara använt på korta distanser upp till halvmaran.
Sen gick vi på lokal och jag drack öl och träffade medlöpare och tävlingsarrangörer och efter det blev inget som vi tänkt oss.
Laila, den tuffa bergsgeten, känd från Davos och CCC, undrade varför jag bara skulle springa 50 när det var riksmästerskap i 100 och tyckte att man kunde springa mara och halvmara när som helst.
Jag tyckte att jag hade tränat för 50 nu och jag ville faktiskt göra en bra tid och jag var inte tränad för 100. Mina längsta långpass sen Adak var 32 km och jag var förkyld häromveckan och jag hade bara ett par springskor med mig och jag hade målat naglarna för att springa kort och snabbt.
Laila brutalsågade alla mina motargument och jag vet inte hur det gick till men rätt var det var hade tävlingsledare Staffan godkänt att jag skulle springa 50 i tävlingsklass och 100 i motionsklass, LM varvräknare gett mig ett nytt startnummer och Peter tidtagare hade löst frågan med tidtagning i två klasser och systern som var tveksam till 100K hade fått samma upplägg hon.
(Systern hade redan innan börjat svaja i sin 100K-övertygelse efter att ha varit sjuk till torsdag innan loppet och hon hade även en ond fot som kan ha sin orsak i att hon tappat en elsåg och en spånskiva på foten. )
Sen gick jag hem till hotellet och undrade vad det var som hade hänt.
På morgonen bestämde jag mig för att skippa 50K i tävlingsklass för halvmara och mara kan jag springa när som helst och få riktiga resultat som gills och om jag skulle tävla i 50K skulle jag näppeligen fortsätta till 100K.
Kvartförestart sa jag således till Staffan tävlingsledare att jag bara skulle springa 100K och det var helt okej. Vilken flexibel och trivsam människa. Peter tidtagare var lika bra han. Och LM varvräknare likaså.
Och om själva loppet finns inte så mycket att säga.
Det var en omväxlande och trivsam varvbana som kändes betydligt kortare än den var. Den kändes inte så mycket längre än 1 km så det intalade jag mig att den var och jag gick på det rakt av. Jag är så lättlurad ibland. Jag hade ingen gps heller så jag hade ingenting som berättade hur det verkligen låg till.
Efter att ha sprungit 8 varv hade jag sålunda bara “32 km” kvar och det är ju som att springa långpass till Fjärås och det kan jag ju klara vilken dag som helst. När det var 5 varv kvar var det bara “en halvmil” kvar och det var ju en baggis. Det är en sak att jag kunde lura huvudet, men att kroppen gick på det är ju ofattbart.
Jag jämförde känslan med hur det var på Lapland Ultra och det var så otroligt mycket lättare nu än då. En kvalificerad gissning är att det beror på att detta lopp gick på dagen, det var platt, det var vätska var 2,5e km, det var lätt meditativt med varvbana. Sen hade jag ju löpsällskap också och oj vad trevligt det var. Jag brukar inte vara någon pratmänniska på lopp men på detta lopp hade jag följe med Peter L i okänt antal mil och det var himla kul och milen flöt iväg medan vi pratade på. En ny erfarenhet. Sofia K sprang vi med ett tag också och det var trevligt med. Det är kul att springa med positiva och glada människor som inte gnäller över regn och krämpor. Ibland blev vi omsprungna av Laila som enligt sig själv var redo för amputation kvällen innan, men höll bra fart och kom trea på sub 10. Hon gnällde lite emellanåt men hon sprang så fort förbi oss så vi blev inte så långvarigt exponerade för hennes lidande och jag tror att jag “outhappied” henne med mina positivismer för jag tog i alla fall ingen skada.
Strax innan 5 mil hamnade jag och systern ihop och hon var trött efter sin förkylning och lät hes och hostig. Hon hade fått ont i foten efter en mil och hade inte alls kul. Jag gick och smålufsade med henne ett tag men sen samlade hon sig och målspurtade.
Jag var orolig att hennes närvaro i målområdet skulle ha en demoraliserande verkan på mig och att jag skulle få lust att bryta om jag skulle se henne sitta och pimpla kaffe under en filt medan jag var ute och sprang i regnet, men världens bästa syster duschade, bytte om, tog emot pris för tredjeplats i 50K och ställde sig sen och agerade funktionär och trugade på förbipasserande löpare soppa och annat. Hon försökte även truga på dem mina torra ombyteskläder när jag inte ville ha dem själv efter regnet, men det var ingen som ville ha dem, som tur var.
Efter 20 varv hade nedräkningen börjat och varven försvann i en rasande fart. I mitt huvud alltså. Tiden per varv var väl inte mycket att yvas över. Tempot när jag sprang låg på mellan 6.30-6.44 från start till mål, men de täta vätskestoppen åt tid, men så fick det vara. Det var troligen det som gjorde att jag kände mig så pigg och glad hela loppet igenom och tillsammans med det lugna tempot gjorde det antagligen att benen inte tröttnade.
Jag hade väntat mig någon form av krämpor under dessa 10 mil men jag fick inte ont någonstans under hela loppet. Vare sej i knän, ljumskar, fötter, rygg eller armar. Ofattbart.
Efter drygt 7 mil började dock lårmusklerna bli tröttömma, men inte värre än efter tremilapasset häromveckan, och det klassar jag inte som krämpa. Jag tog en 200mg Ipren och det räckte gott.
Efter 9 mil började låren kännas styva, men det var väl nästan tur för annars hade jag inte varit mänsklig.
Då tänkte jag på hur jobbigt det varit i Adak och hur trött i benen jag varit då och att jag och systern hade färdats sista milen ihop och hur känslosamt det varit sista kilometrarna. Jag blev lite blödig i början på näst sista varvet, men det gick över snabbt det med och lämnade plats åt en nöjdhet över att gå in på under 12 timmar.
När jag så sprang i mål kände jag mig nöjd och glad och förvånansvärt pigg.
Jag var överraskad över att det gick så bra och kändes så lätt.
Och jag är så himla nöjd med resultatet.
På Lapland Ultra var jag lite småsur för att vi inte kom under 13 timmar, och det tog tid innan jag var nöjd med det resultatet, även om jag var nöjd med prestationen, att färdas de tio milen.
Här i Uppsala var jag nöjd på studs. Instant nöjd. 11.45.15 är himla bra för en glad amatör som jag.
Jag är så himla tacksam gentemot Laila som fick mig att välja 100k i tävlingsklass, för annars hade jag inte fått vara med om detta.
Sen beställde systern taxi till hotellet och medan jag duschade och kröp ner i sängen och värmde upp mina kalla händer med hårtorken gick hon på matspaning och kom, efter diverse umbärande, hem med två pizzor.
Hon kan vara den bästa systern in the world.
Härlig berättelse, Maria! Instämmer i kören av hyllningar och upprepar vad jag tidigare sagt: Jag är GRYMT imponerad av dig och din förmåga. Du skall inte vara så blygsam!!