Sist jag och maken sprang stafett var 2009 och då sprang han ca 32 km och jag sprang 30. Och dessutom ösregnade det och var skitkallt. Mer om det finns att läsa här;
Idag var det helt andra förutsättningar. Solen sken, det var över 20 grader varmt, och framför allt var det TÄVLING!
Den senaste tiden har varit kantad av tandsprickning och ondsinta bäbisförkylningar som flickebarnet släpat hem genom att äta istället för att spela på skallrorna som tillhandahålls på babyrytmiken (som förvisso jag släpar med henne på) och träningen har antingen uteblivit eller blivit skit.
När den senaste förkylningen vägrade släppa taget insåg jag till slut att den övergått i pollenallergi och det var ju en tröst ändå och jag släppte min hypokondrihjärtmuskelinflammation utan att sakna den.
För att ha något att se fram emot i allt elände bestämde jag och maken oss för ett par veckor sen att springa Fjärås vårlopp, men eftersom jag definitivt inte har någon fartuthållighet och var osäker på om jag skulle kunna springa 12 km över huvudtaget beslöt jag oss för att springa stafett och ta 6 km var. En titt på tidigare års resultat gav vid handen att om jag skulle springa mina 6km på 30 minuter och maken sina på 24 så skulle vi hamnat på pallen och det var ju en bra morot.
När loppet så närmade sig var jag risigare än någonsin och det kändes tveksamt om jag ens skulle kunna klara 5-tempo. På de löpturer jag betade av hade jag ingen fart i benen alls och även om det inte alltid var jobbigt, kändes det som om bromsen låg på och det gick helt enkelt inte att röra på benen så snabbt. Jag sa till gode maken att 5.10-15 är nog mer realistiskt. Kanske lite långsammare ändå med tanke på att det är uppför i stort sett en hel km. Då får det bli så sa gode maken och för att inte stressa upp mig bestämde jag mig för att springa klocklöst.
Tävlingsdagen inleddes med makens nybakade surdegsfrallor och en antiallergitablett.
Vid uppvärmningen bad jag maken springa med och vara tempostämgaffel och hålla 5-tempo. Det tempo jag tyckte kändes behagligt visade sig vara snabbare än planerat och det var ju en glad överraskning.
Vid starten gick jag nog ut rätt hårt för efter ett par km blev det rätt slitigt, men jag visste att mellan km2 och km3 var det nerför och där skulle jag ha det gott och ta igen mig. Maken hade för övrigt även sagt att om jag stannade vid vätskekontrollen vid 3 km skulle han ta ut skilsmässa men han sa aldrig något om den vid km1 så där tog jag en mun vatten för jag var helt snustorr i munnen och kände mig rethostig. Jag tog faktiskt en mugg i farten på km3 också för jag tyckte det dammade så förbålt på den sandiga grusvägen ner till km3. Men jag stannade inte och pratade med funktionärerna i alla fall. Mellan km3 och km4 gick det uppför, först på stig genom skog och där blev jag förbisprungen av några stycken, men det hade jag räknat med för även om jag är en hejare på att putta barnvagnar i backar så är jag desto sämre på att springa i dem. Så snart det planade ut sprang jag förbi några av dem igen och på det snällare asfaltsmotlutet segdrog jag med en men jag blev inte mer förbisprungen i alla fall. Jag var gristrött och kände mig helt färdig och funderade på att bryta flera gånger, men tanken på maken som stod och väntade fick mig på bättre tankar.
Strax innan bytet satt 6km-skylten och jag var under 30 minuter med god marginal. Så god att jag blev alldeles förvånad. Efter loppet frågade jag bandragaren, och jodå, 6km-skylten satt fel och första sträckan var 5,8 och andra var 6,2. Det förklarade ju saken.
Efteråt var jag helt färdig. Kan inte minnas när jag var så trött sist. Det är jobbigt att vara otränad.
Vinnartiden i år blev 46 minuter och det var en bra bit från våra 53:19 men vi klarade i alla fall vårt mål med råge och det kändes jättebra. Jag är kalasnöjd, trots att jag säkert hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag fått vara frisk och pigg. Det här var helt klart en dag som var bra för det löpmässiga självförtroendet och jag blir allt lite tävlingssugen igen.
För övrigt förundras jag över mig själv när jag kan skriva så här många ord om 5,8km.
Snabb som en vessla!
Gött jobbat. Du såg sådär lite lagom schleten ut på upploppet så det var nog ett bra upplagt lopp tror jag.
Man hinner lägga detaljerna på minnet korta sträckor 🙂 Bra jobbat, grattis!
Det är lätt att skriva mycket om kort när man inte fått tävla på ett tag. Bra jobbat Maria!