Efter milen på Prinsens minne i Halmstad var jag skitsur för att det gått så dåligt för jag tyckte nog att jag tränat för en bättre tid än 50:01 men jag borde nog tränat på Åby grus i stället för på asfalt och Åby IP, för den delen av banan som var sand sög musten ur mig, och varmt och kvalmigt var det också.
Så jag bestämde mig för att göra slut med Garmin och bara springa för skojs skull och för transportbehov och skita i att träna på riktigt. Det var lätt. Måndagen efter Prinsens Minne började jag jobba igen efter ett års ledighet och första veckan var jag helt färdig, men jösses vad skönt det var att börja pendelcykla igen. Varenda morgon (utom när jag springer) rullar jag genom Göteborg och ser hur staden vaknar och tänker att jag har det för jäkla bra som har bekvämt cykelavstånd till jobbet.
Sen kom jag in i en bekväm lunk där jag springer till jobbet en eller två gånger i veckan och fram tills nu har det känts fullt tillräckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som inte tycker det är viktigt att springa, men för tillfället känns det trevligare att läsa sagor och torka en liten snorig näsa än att springa tvångsmässiga programpass och ladda för personbästan.
Efter gårdagens pass på Säröbanan blev jag varse hur illa ställt det var med fartuthålligheten, men så länge jag kan springa tre mil utan vidare som jag gjorde förra veckan så känns det bra. Men jag blev allt lite sugen på en mara efter det långpasset.
Och Garmin har jag återupptagit kontakten med nu igen för långsint är jag inte.
Och det känns som det är dags att börja regga träning igen.
Vi får väl se vart det här leder.
Återförenad med klockan
Welcome
1 Comment
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
Det är inget viktigt att springa. I alla fall inte om man jämför det med att föda barn och jobba. Annars kan det vara lite viktigt.