Väl framme i Adak bytte vi om i husvagnen och jag gick ner i förväg för att lägga de saker vi skulle få utkörda i plastbackarna som fanns uppställda vid tävlingscentrat. När jag stod där och pluppade i saker i lådor kom en gammal dam fram och sa att i år skulle man lägga sina saker i plastpåsar med startnummer på och dessa skulle funktionärerna hänga på väggen vid kontrollerna.
Detta var knappt fem minuter innan vi skulle prickas av på listan och gå till start. Jag försökte beveka damen och säga att våra saker var så små och fick plats på bordet men hon var benhård.
Jag fick fiska upp alla (systerns 15) sakerur lådorna, skriva nummer på påsar (med viss hjälp) och hitta rätt stationsnummer på en karta, för jag hade, till skillnad från systern, bara skrivit km-angivelser på mina saker och på lådorna stod bara stationsnummer.
2 minuter innan avprickning, när jag står på alla fyra på golvet med påsar, geler och flaskor spridda omkring mig, svetten lackande och en puls på 180 kommer systern in med ett soligt leende, sträcker på sig och säger “Åh vad det ska bli härligt när vi väl får börja springa”… Att jag inte kastade något i huvudet på henne. Men hon hjälpte till och vi kom iväg ordentligt.
För att kompensera bristen på träning tänkte jag att jag skulle få lite mental motivation istället och hade i förväg bestämt mig för att om jag om jag kom åtminstone 10 km skulle jag köpa myggnät till lidande barn i Unicefs gåvoshop. Kom jag 50 skulle de få nötkräm och tog jag mig i mål skulle jag köpa vaccinstartkit för fem nyfödda bebisar. På så sätt skulle jag kunna tänka att jag springer inte det här för min egen skull och skulle jag verkligen kunna se de här fem barnamödrarna i ögonen och säga att era barn får inte sina sprutor för jag är så jäkla lat och mitt pannben är så mjukt? Jag skulle till och med kunna tänka att de satt där vid mållinjen med sina nyfödda ungar och väntade.
En motivationsfaktor så god som någon. Sen att en del av pengarna säkert går bort på vägen är en sak, men lite är bättre än inget.
Jag skrev på facebook om mina planer och mina fantastiska facebookmänniskor ställde upp och skrev hur de skulle skänka poliovaccin, malariamedicin, mässlingsvaccin, startpaket för familjer och skolor och vattenreningssaker om jag klarade mig förbi de olika milen.
Jag har alltid tyckt att det varit lite töntigt och självgott att springa för välgörenhet men jag ska aldrig mer underskatta kraften i att springa för någon annans skull.
När det blev tungt och trögt kroknade systern men jag behövde bara tänka på barnen i Afrika och vips blev det alldeles självklart att springa vidare. Vad är väl ett par stela ben mot ett hundratal ungar som riskerar polio och mässling.
Loppet i sig var mentalt otroligt lätt. Jag kände igen mig och det kändes hela tiden som
“oj, är jag redan här!”. Och jag visste att det var ett parti mellan 65 och 80 som var himla enformigt och förra gången var det segt och mentalt nedbrytande men nu tänkte jag att “ok, det är enformigt men det är bara 15km”.
Mellan km6 och km57 var det grusväg och förra gången var den stygg mot fötterna men i år hade det myckna regnet plattat till vägen och trafiken hade tryckt till den så där vi sprang var det slätt och fint, så där jag mindes från sist att fotsulorna värkte kändes det i år helt okej. När jag kom ut på asfalten vid 57 var det ändå så skönt att få lite stuns under fötterna att jag sprang uppför i stort sett hela backen till Slagnäsinfarten vid km63 och det var ju korkat för då blev jag trött. Men inte så trött som sist och jag hade inte på långa vägar lika ont i ben och fötter som jag hade sist.
Vid 86,1 där jag satt mig ner med tom blick och en kopp te förra gången kände jag mig i år bara lite trött i benen.
När jag sa detta till de trevliga funktionärna som undrade hur det kändes hörde jag hur någon sa “Nej Maria!” med varnande röst.
Det var systerns sambo som kommit till platsen och nu nejade mig med rynkade ögonbryn. “vadå?” frågade jag.”ska jag inte stå och prata med funktionärerna?” “jodå. Dä ä int det.” Då fattade jag vad mentaltränarmästaren tillika starkeman och fd elitbasketör menade och korrigerade mitt svar; “jag är pigg i huvud och ben men jag har lite ont i benen men det går över bara jag börjar springa igen”. Han nickade nöjt och jag sprang vidare. Jomen trött var jag nog inte i benen när jag kände efter, men ont hade jag, men värre blev det inte i alla fall.
Så jag knatade vidare och plötsligt var det bara 10 kvar, och 5 och därefter var det kmskyltar varje km och där var Adaks ortsskylt och där var vägen upp till mål och där var mållinjen och där var jag.
Så underbart.
Jag var inte på långa vägar så trött som jag var sist och jag gick och hämtade duschsaker och duschade och letade förgäves efter skavsår. Tre blåsor hade jag fått men de hade jag inte märkt av.
Sen fick jag himmelsk massage och vänstervaden var hård och öm men i övrigt var benen mjuka och fina och det är ju ett gott betyg åt benen.
Sen kom systern och vi åt frukost och gick och sov.
Och sen fick vi våra nummerlappslottade nyttopriser, i mitt fall en 12-volts våtochtorrdammsugare som jag omedelbart skänkte till systern.
Sen åkte vi hem och sov ännu mer och gick upp och åt och gick och la oss och sov igen.
Trött blir man av att vara vaken en hel natt och har man dessutom sprungit tio mil blir man ännu tröttare.
Jag känner mig ändå inte alls lika sliten och stel som förra gången och det är ju skönt.
Nu ska jag bara läka ihop och sen ska jag nog ut och börja träna för nästa års lapland ultra.
Väldigt bra jobbat Maria! Och bra skrivet! 🙂
Grymt jobbat! (Skickar också nötkräm till Afrika)