Efter ökad träningsmängd denna vecka och en (sällsynt) vurpa på asfalt i torsdags, hade jag med mör kropp beslutat att helgen skulle vara fullständigt träningsfri. Så vad hände?

En vän hade åkt 60 mil söderut från Hamburg till mig här i Karlsruhe. Hon åkte på “exkursion” över helgen med sitt universitet, och hade späckat schema. Självklart skulle jag anpassa mig efter hennes tider.

Bilen startade inte. *inga kommentarer*
Tågen går alltför sällan på en lördag.
Men min trotjänare, som jag kan lita på i vått och torrt (tur det, i torsdags var det riktigt vått) stod där och bad om att få rastas. Så jag trotsade allt sunt förnuft och satt upp, med kjolen elegant fladdrande i vinden.
Det sa inte klick.
Attans, svor jag och ställde cykeln mot väggen. Men här hjälpte det inte att surt glo på den, så jag vände in för att hämta cykelskorna. Åhneeej! Dem hade jag ju handtvättat i morse; nu stod de genomblöta på balkongen och snyftade.
Vad göra? Det får bära eller brista, tänkte jag och satt upp ändå.

Har man aldrig cyklat på SPD med vanliga skor, så kanske det verkar som en petitess. Men det är ju inga trampor; bara små metallklossar stora nog att fästa in en bricka under skon. Inget att trampa mot och ingen stabilitet. Kände mig som bambi på hal is där jag flög fram i Monroe-svajande sarongkjol och med vacklande fotleder.
Nå, det bar. 20 km senare var jag i Karlsruhe, och timingen med min vän var faktiskt perfekt. Vi tog en promenad, åt glass vid slottet och pratade i ett på såväl tyska som svenska. Och jag tog mig till och med hem igen, så det blev 40 km cykling på vilodagen trots allt. Trött i kroppen från topp till tå. Men jag är verkligen glad att min andra kärlek ställer upp för mig när min första är för långt bort för att fixa bilen.