Jobbet triggar min emotionella rollercoaster. Det påverkar i allra högsta grad min träning; allt hör ju ihop, och därför skriver jag det här.
Egentligen ska jag vara klar i maj. Men i mars är det stora konferenser i Vancouver och München där jag ska presentera poster och paper. Samma månad ska jag även hinna med ett par veckors mätningar i Berlin. Därför måste jag vara hyfsat klar redan i februari, och det är inte långt kvar.
Har dessutom fått höra idag att de inte vill släppa mig på minst ett år…

Jag är bara 22 år. Exjobbet jag påbörjade i september blir min första riktiga prestation. Är stark i normala fall, men nu undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet, om jag verkligen fixar det. De tror på mig. Jag tror…?
Jo, jag vet att det är bäst att inte tänka för mycket, att bara glida med. Jag försöker.