Innan jul har ens vagn rullat på sedan sommaren, de gamla hjulspåren börjar djupna och inspirationen tryter. Risken är som störst att köra fast.
Man står och faller med den egna förmågan att släpa upp hjulen på nya vägar, där de kan rulla fritt.
Jag tror mig förstå nu, att den förmågan inbegriper att kunna fråga om hjälp. Det kanske räcker med en ny synvinkel, eller så behövs mer bestämda mål eller en tydligare riktning.
“Kan själv” passar inte alltid.
_____________________
När jag för flera år sedan tränade extremt mycket, lärde jag mig om kroppens signaler. Man måste lyssna, annars kan man tvingas till en mycket längre träningspaus.
Och en kort vila räcker ofta inte; träningsschemat behöver ibland ändras så att kroppen blir nöjd.
För att komma någonvart måste man finslipa sitt schema, och sedan ändå vara beredd på radikala förändringar.
_____________________
Mitt dåliga samvete sa till mig att jag inte får ligga kvar i sängen på arbetstid om jag inte är fysiskt sjuk. Så nu är jag inte bara deppig, utan hostig och snuvig också.
Men jag ser en ljusning; på väg att friskna till, julen närmar sig med familjen på besök, och det har blivit riktigt fint pyntat här hemma under min konvalecens. Julpynt är tydligen bra för mitt humör.
Och jag har börjat längta efter att få träna igen. Det är bra.
_____________________
Jag funderar på det där 100 push-ups programmet. Det kanske kan vara något? Tydligt mål om inte annat 😉