Tidsbrist till trots, detta är ett blogginlägg som mänskligheten bara inte får missa. Jag har lärt mig något som kommer att revolutionera min stros-karriär. Det kallas rumpgång!

Allt hade sin början på en 25 km minivandring med Markus i lördags. Frågan ställdes huruvida han kunde ha en högre komforthastighet på stigarna, trots att han faktiskt har EN HEL CENTIMETER kortare ben än jag.
Efter lite teoriserande om bäckenbenets uppbyggnad kom jag på ett mycket bättre svar. Han går med rumpan!

Markus kunde dessvärre inte bekräfta min teori, eftersom hans rumpgång är naturlig och han därmed inte känner av dess hårda slit. Teorin måste testas empiriskt. Jag kämpade så i minst ett par timmar med att låta rumpan knalla på över stock och sten. Testet var inte så vetenskapligt; jag orkade ju hänga med, men annars är det enda säkra resultatet en sugande rumpgångsträningsvärk.

Teorin behövde vidare verifikation. Idag har jag därför genomfört en mer vetenskaplig undersökning, där jag satt av i högsta rumptakt i 15 minuter och sedan abrupt gått över till min gamla vanliga gång. Detta upprepades några gånger (på asfalt, som är mindre rumptekniskt krävande för oss nyinvigda).

Nu börjar det bli intressant! Med bibehållen steglängd och hastighet kändes den gamla gången som att gå på bräckliga styltor i jämförelse med rumpgång. Knäna kändes sådär svaga som de brukar, och jag saktade snart av!
Uppenbarligen ger rumpan en otrolig styrka till steget som jag hittills helt har gått miste om. Tidigare har jag skyllt på min benstruktur (min mor och mormor har också knäproblem), men nu förstår jag att det är (rump)gångtekniken som brister!

Ni vana rumpvandrare, som haft denna insikt sedan ni lärde er att gå, kan skrocka. Men varför sa ingen detta till mig? Jag som lärt mig gå 3 (!) gånger i mitt liv, och varit icke gångbar än fler, var gömde sig rumpgångscoachen när jag behövde henne?

Som en bonus har jag nu även förklarat ett annat av livets stora mysterium; varför så många män (ja, många kvinnor också för den delen, för dem som hellre tittar på sådana…) har så snygga rumpor. De går ju ut med sina rumpor varje dag! 🙂

Så, nu finns det inte mycket kvar att undra över häri livet, så jag kan lugnt koncentrera mig på min kommande stros-karriär.