Denna morgon tog det tid att komma iväg till jobbet. Vilka cykelkläder ser minst amatörmässiga ut? Med utlovade 20+ Celsius föll valet på kortblöjbyxa och långärmat; jag var ju ändå rätt stel i ryggen fortfarande. Klockan 17, så snart mina simuleringar på kontoret lämnats för dagen, skulle jag stå där med ett gäng främlingar och låtsas vara en Cyklist. Nåja, i alla fall MTB-blåbär.
Det var ett trevligt initiativ. Jag har stått på deras mailfördelare länge nu, men i brist på räser har jag tyvärr aldrig kunnat följa med. Vad blev det då av det där köpet av räser? Jo, först hade jag inte råd, och sedan trodde jag att vi ändå skulle flytta inom ett par månader. Det har jag trott i mer än ett år nu. I alla fall, dagens tur var ämnad för att locka in nya bergscyklare i Karlsruhes cykelgrupp, uttryckligen med tanken att börja tekniskt och konditionsmässigt enkelt. Det lät bra.
Så där rullade jag in mot gruppen; 4 cykelslanka killar och jag. Efter lite snack styrdes kosan mot Ettlingen där vi fann ett helt myller av MTB-slingor som jag hittills inte haft någon aning om. Det var mycket branta backar, varierat upp och ner, en perfekt blandning av väg, grusstigar och smala skogsstigar. Och för mig som förvisso cyklar en del, men bara platt, var det ibland riktigt ansträngande. I det brantaste partiet uppför hoppade jag av och gick (bara marginellt långsammare än killarnas cykeltempo) och i den brantaste nerförsbacken blev jag nykär i mina välnypande skivbromsar. Just där, inrullandes några minuter efter de andra möttes jag av skamsna miner och något i stil med ”alla har sitt eget tempo och man ska absolut inte känna att vi rejsar mot varandra…” varpå jag glatt kunde svara att, jamen det är väl ingen fara; jag är van att komma sist nerför genom mina cykelfärder med Markus 😛
På förhållandevis platta vägar i vacker och varierande natur hann benen sedan återhämta sig innan nästa klättring vid Spessart. Nu gick det betydligt bättre för mig, kanske hade de killar som också var blåbär tagit ut sig lite väl mycket tidigare. Mina ben kändes starka, jag kunde njuta av omgivningarna. Efter sista stigningen bjöd en lätt hemfärd över asfalt på trevligt småprat inom gruppen, oväntat besök vid filminspelning i en pittoresk liten by, och nedvarvning. Såpass mjukt tempo att jag fortfarande mäktade med att rulla hem de sista 20 kilometrarna.
Och med tanke på sceneriet under hemfärden kan jag inte påstå att den kändes ansträngande heller. Rapsen blommar för fullt på fälten i gula lapptäcken över grönskan. I varje hage skuttar föl på rangliga ben, så långa att de knappt når ner till marken för att mumsa gräs. Och tre gånger fick jag uppleva solnedgången över ett allt mer öppet landskap. En vanlig jobbdag, men ändå en dag med 80 km underskön sommargrönska upplevd från en mountainbike. Livet är fint 🙂
0 Comments