Jag tittar på en led som jag själv har varit med och byggt. Det är tävlingsstämning, förväntansfullt. Jag följer med i varje move när den favorit-tippade bland männen smidigt ringlar sig uppåt längs den långa, pumpande, starkt överhängande leden. Han toppar ur, applåder, uppståndelse.
Senare klättrar favoriten bland damerna samma led. Plötsligt är det jag. Jag känner igen varje move, varje grepp är välbekant, och jag flyter fram. En ansträngande men vacker dans. Känner adrenalinet flöda, lutningen börjar ta ut sin rätt i rygg och armar, en express under taket svingar runt när jag ska klippa. Men andningen är lugn, kroppen svarar, snart sträcker jag mig upp för att klippa i toppkarbinen.

…Kan man kalla det omedveten mental träning?
Alla dessa drömmar jag har om klättring, de blir bara mer och mer verkliga, när jag vaknar är jag övertygad om att jag just klättrat på riktigt. I natt var nog första gången då jag faktiskt i drömmen planerat en hel led i förväg och sedan fullföljt den så som planerat, med full medvetenhet om vad som passerats och vad som komma skulle i varje move. Otroligt fascinerande.

…Läste en inte helt ointressant artikel i DN om kreativitet idag. Enligt min tolkning sägs i denna, att när man blir väldigt bra på något (eller bara går in för något helhjärtat, tänker jag) så uppkommer förändringar i hjärnan, vilka främjar kreativitet.

Nu undrar jag vad jag har för läbbiga förändringar i hjärnan.