Än är jag inte död. Även om det var på håret – när barnen kom och knackade på under Halloweenkvällen insåg vi till vår fasa att vi mest hade ångkokt blomkål och annat grönt hemma. Förrutom tre nybakade äppelkakor då, men dem är det ju lite svårare att fördela. Att vi fortfarande lever har vi väl de undangömda lyxiga Lindt-chokladbollarna att tacka.

Jaså, var det träning det skulle handla om?

Jag har börjat med dykning, om man nu kan kalla mina simpla pool-aktiviteter med dykklubben för det. Många i klubben fortsätter dyka hela vintern, men vi nybörjare får vackert vänta med att börja utomhus tills vi fått intyg av läkare och mer kött (och kanske julefett) på benen. Inte så att jag längtar ut i kylan… Kanske borde vänta lite till med att boka en tid, så att jag kan vara säker på att slippa vinterdykandet.

På grund av dessa poolaktiviteter har jag varit sjuk länge nu, blir aldrig riktigt bra. Därför är det bara klättring i kalendern; klättra kan jag ju göra nästan oavsett hur eländig jag känner mig. Vi var så sent som igår ute i Hessigheim – förmodligen det sista klättertillfället ute i år. Man får ta vara på varje solglimt. Men tydligen har jag missat att vintern börjar närma sig – det blev mörkt på nolltid! Hias imponerade så som bara han kan göra med att enkelt leda upp en 8- i mörker (en Hessigheim 8- är helt utan överdrift en normal fransk 8+/9-; blankpolerad). Han är galen. Till saken hör att han inte klättrar så mycket nu – han är nybliven pappa! Lilla Raphael har med all säkerhet en lysande klätterkarriär framför sig.

Annars blir det mest jobb. Jag har tagit på mig att assa i en kurs som jag, när jag själv läste den, och som alla andra jag känner också verkligen avskydde. Så det är ett spännande arbete att försöka framställa kursen, som dessutom är lite väl teoretisk för mig, på ett roligt och spännande sätt. Men jag tycker om utmaningar och underligt nog så har detta projekt gett mig tonvis av inspiration och glädje. Jag upphör aldrig att förundras över mängden av otippade glädjeämne här i livet! 🙂