Förberedelser

Jag hade just inhandlat listan av saker som visat sig behövas efter förra helgens stormiga övningar. Väskan var det mest osäkra kortet; skulle den rymma allt jag behövde för fyra dagars alpinism? Och skulle den samtidigt vara bekväm nog att klättra med på långa klätterleder och bestigningar? Med inarbetad vana av att packa effektivt och lätt visade sig oron för platsbrist ogrundad. 30+ liter är faktiskt exakt vad man behöver. Stegjärn, rep, fullständig klätterutrusning med kilar och friends. En ren t-shirt, en pytteliten handduk och underkläder. En tunn liten hyttsovsäck i siden, bivacksäck och första hjälpen. Lunchmat och 2 liter vatten i nya camelbacken. Och isyxa, hjälm och förstärkningsplagg utanpå. Samt lite oumbärliga småprylar så klart, som varma plus tunna vantar, glaciärglasögon och en liten burk med solkräm faktor 50+. Sist men inte minst plånbok; vi hade ingen lust att upprepa förra helgens snöpliga misstag.

Mjukstart

Från den vackra lilla byn Champex-Lac nere i dalen är det 1361 meter stigning till hytten Cabane d’Orny. Man kan vandra hela vägen, vilket ska ta ca 5½ timme utan paus, men hela vår grupp ville börja klättra redan samma dag och tog den relativt prisvärda linbanan upp till Breya för att därifrån gå resterande 637 höjdmeter längs den mestadels enkla stig som traverserar den branta bergssluttningen. En tjock dimma höljde dalen i dunkel, men temperaturen var behaglig och den varierande vegetationen gav något för ögonen att vila på.

Vi var totalt 9 personer. En liten grupp om två kvinnor och en man med ringa erfarenhet av glaciärer och alpin klättring, samt fyra män runt medelåldern med mer erfarenhet, varav Jochen och i viss mån Alex var våra guider för helgen. Jag och Markus passade in någonstans i mitten av skalan, som vanligt de mest ivriga efter nya kunskaper.

Vid Cabane d’Orny, 2831 meter över havet, åt vi en hastig lunch och stuvade om packningen för en mjukstart i en “ecole d’escalade”, eller som vi säger, Klettergarten, någon halvtimme från hytten. En Klettergarten erbjuder klättring som mer liknar vanlig hemtam klippklättring än alpin klättring: tillrättalagt med fina firningsankare och relativt tätt bultat, samt mer lättillgängligt. En poäng med Klettergarten är att ge en trygg möjlighet att vänja sig vid den typ av klättring och svårighetsgradering som finns i just det området. För mig var det nu invigning av min nya ryggsäck som klätterväska, när jag och Markus gav oss på en 6 replängder lång led i mestadels moderata grader. Väskan fungerade ypperligt, liksom vårt team-arbete som växlande förste-och andreman upp på leden. När grepp på nycklepassager teleporterats till ett parallellt universum kan det dock vara knivigt nog utan väska. Vi valde efter fyra repor att fira av innan toppen, man vill ju inte missa middagen på hytten.

Trots att vi faktiskt anlände ganska sent serverades en riktigt god middag som mättade väl. Jag gillade redan hytten skarpt. Men någon tid för att sitta och tjöta fanns inte; vi skulle få väckning 04:20 för en god alpin start på morgondagens glaciärtur.