Läget var nästan förtvivlat. Hur kan det vara så in i bomben svårt att planera en enkel cykelrunda, må vara över tre dagar på ännu obestämd plats i Alperna, en bergskedja som inte är alldeles liten ändå. Markus vidhöll att Graubünden, det är nog fint, för det hade han läst (?) i vår senaste välfyllda tidning från Deutsche Alpenverein. Som så ofta när det gäller turplanering med höjdmetrar hit och kilometrar dit skulle det visa sig att han hade rätt, hans tur skulle passa precis till förmåga och fotoönskemål. Det hade bara tagit oss en sisådär tre år, men på tidig söndag morgon gav vi oss äntligen av mot Schweiz.

Dag 1

Från Scuol började vi uppåt längs en dal i sydostlig riktning, på asfalterade serpentiner kantade av mörk barrskog där trädstammarna stack upp ur skimrande saftigt gräs. Att det tog tid berodde inte bara på lutningen, vi hade ju med oss tre kameror och ville gärna använda dem.

Nästan omärkligt gick asfalten över i grus och sedan till skogsväg som vi följde hela vägen upp till den mysiga lilla byn S-Charl, bestående av några få hus plus en kyrka. Det var mest cyklister som hittat hit, och vi kände oss i gott sällskap bland alla medelålders män i trikåer. Tydligen är detta en av mycket få vägar över alphuvudkammen som inte är farbar för bilar, varför den är extra populär för transalp-turer där bergskedjan korsas från nord till syd. Med bättre planering hade man kunnat stanna här för lunch och en öl i solen. Men vi hade naturligtvis just fikat och var ivriga att bita i än fler höjdmetrar.

Här började det äntligen bli cykling på riktigt. Den eviga uppförsbackens lutning blev ojämnare, och för varje höjdmeter verkade stigen bli smalare. En härlig plan sträcka på single-trail över betesmarker och genom gles fjällskog tog humöret till topp innan vi måste besegra stigningen över Pass da Costainas, 2251 möh, tusen meter över vår startpunkt i Scuol.

En bit ner på andra sidan, i Lü, kom en perfekt belöning i form av en öde men underbar brant nerförslutande asfaltväg fram till Sankta Maria Val Müstair. Rekordnoteringen var, om jag minns rätt, 66 km/h. Jag är ju landsvägscyklist-wannabee, älskar när det går fort på asfalt, och min lycka var total. Det fattas bara smala tubdäck i stället för våra traktordäck.

Markus verkade inte direkt besviken han heller. Efter en öl eller två på Schweizerhof i Val Müstair intygade han att den nyss uppätna middagen var den godaste han någonsin ätit på restaurang. Inte ens de annalkande regnmolnen kunde ta ner vårt humör när det var dags att lunka hem till vårat nattkvarter, byns välskötta vandrarhem, några meter bort längs huvudgatan.