Dag 2

Dagens etapp skulle visa sig både spektakulär och krävande. Tur att vi lyckades masa oss ut i rimlig tid, med morgonens dimmoln fortfarande hängande över oss. I utkanten av Val Müstair hade vi cyklat om en grupp vandrare som vi delat rum med på vandrarhemmet, och jag finner det fascinerande att vi, flitigt trampande på pedaler, flera gånger blev omgångna av dessa vandrare. De få korta fotopauserna förklarar det inte; det visar hur brant skogsvägen vi följde faktiskt var. 850 höjdmeter. Och det var bara början.

Ändå var det fortfarande att betrakta som morgon när det äntligen började plana ut och en saftigt grön dal bredde ut sig framför oss under en allt blåare himmel, avskuren till höger av en skogsbeklädd ås och till vänster och framför oss av molnhöljda berg. Benen fick vila en stund medan kameror gick på högvarv. Här gick vår väg ihop med en annan mountainbike-led, och några kilomerter längre fram märktes det tydligt. Grusstigen började luta ordentligt uppåt igen, och trots att det var måndag, med helgens alp-rusning redan avklarad, ansamlade sig här ett helt pärlband av envisa cyklister med varierande kontition, all sammanbitna och inställda på passet framför oss, som högst nästan 2400 meter. Jag och Markus är nu ingalunda speciellt konditionsstarka, och var redan lite trötta, varför vi ömsom cyklade och ömsom gick. Upp kom vi ändå. Och ner.