Jag har egentligen inget val. Ribban höjs och jag måste hoppa. Kanske klarar jag det, om jag tror på det.

Just nu när allting handlar om skidåkning så ligger det närmast att börja här. Jag bad M filma mig i pisten för någon vecka sedan, ägnade sedan en lång kväll på Youtube med tekniktips, och upplevde de följande dagarna faktiskt en enorm förbättring. Det är en strålande början! Men jag vet att det egentligen inte (bara) handlar om teknik, utan allra mest om att bygga upp mitt självförtroende för att våga testa sådant jag inte trott att jag kan. Och det gäller inte bara skidåkning, utan alla de sporter jag utövar: att leda mer på alpina klätterturer, cykla svårare stigar i bergen, testa mer komplexa marker med stegjärn och yxor. För det finns ingen anledning till att jag inte skulle kunna lika väl som någon annan, jag är stark och har tillräckligt med erfarenhet. Det som behövs är mer mod.

Nyårsnatten till 2012 gav jag ett löfte: jag ska leda mer alpint och hantera min rädsla för långa avstånd mellan säkringarna. Hur har det då gått? Mja, det började uselt. På “Dr Olt Dr Jüng” fick M leda precis alla tio replängderna själv. Men efter den fadäsen kände jag mig så illa till mods att jag tvingade fram en förändring. På Gehrenspitze ledde jag nästan hälften av de tekniska pitcherna, runt 8 st (varav en den svåraste), och helt dumt kändes det faktiskt inte. Men det är ännu inte naturligt att jag ska ta varannan repa om jag inte uttryckligen har önskat det, vilket jag lite för sällan gör. Det ska ändras i år.

Men först kommer som sagt skidturandet. De flesta av turerna här i dalen är riktigt branta, men jag är trött på att fega och vill hänga med ändå. Och så har vi alla turer till högalpina mål ihop med vänner från Karlsruhe – jag vill inte bli lämnad hemma eller vid hytten! När ribban höjs gäller det att hänga med. Som David, vår granne, sa till mig – i år kommer jag göra ett “Riesensprung”! 🙂