Vi har en vän som heter Bastian, jag har nog nämnt honom förut. Han arbetar som guide i bergen sju dagar i veckan: på skidor, på frusna vattenfall eller med alpin klättring. Första gången jag gjorde något ihop med Bastian så kom jag hem som ett darrande asplöv en dag för tidigt – han hade introducerat mig och ett par vänner i alpinklättringens underbara värld. Den andra gången vi hade planerat något gemensamt var i vintras – han hade föreslagit isklättring på Mordor och Supervisor, två ökända isfall nära Salzburg. För att göra en lång historia kort: vi klättrade lite andra saker i stället och är mycket nöjda över det.

Denna helg hade nu Bastian mailat om att han skulle till Lechtal för att skidtopptura, med start i Hinterhorbach en dryg timmes bilväg från oss. Två alternativ var föreslagna. Det första var Hochvogel, enligt Panicos guidebok en topp som sällan görs på vintern, “ensamhet garanterad”. Oftast görs toppbestigningen norrifrån, men det är en ganska tidskrävande historia som bäst kombineras med övernattning och andra turer. Bastians tanke var i stället att göra sydsidan, med skidorna på väskan vid behov. Jag och Markus hade hittat mycket lite information om Hochvogel söderifrån. Men det hade precis varit en härligt solig helg följd av bitande kyla, så det borde rimligen vara isigt och otrevligt, och därför föredrog vi det andra alternativet, Bretterspitze.

Bretterspitze har flera likheter med Hochvogel. Det är ett vackert berg, men begås ändå sällan på vintern. Med en Google-sökning hittar man i stort sett bara forumdiskussioner om en lavinolycka 2009. Bestigningar görs från söder eller norr, vi hade option på norrsidan med chans till lite fin snö. Och just det: berget är brant. Mer än så visste vi knappt, detaljerna fick vänta tills vi var på plats. Vår informella guide Bastian (som till och med hade läst guideboken) skulle säkert protestera om han ansåg turen opassande. Eller nja, det var ju hans förslag… Hursom, tisdagen skulle bli veckans soligaste dag och lavinförhållandena var mycket goda, så det var nu eller aldrig.

Här kommer min berättelse, och jag växlar till nutid för att bättre kunna beskriva dagen.

— Bretterspitz —

06:59 rullar vi in jämte Bastians stickersklädda vita folkabuss. Han har tillbrignat natten i den, ensam med alla minusgrader. När han hoppar ut för att möta oss huttrar han lite och ber om ursäkt för förseningen. Under hans frukost hinner vi läsa kartan. När sedan till slut alla pieps (lavinsändare) är på och stighudar spända på skidorna sätter vi av i högt tempo.

Jag är faktiskt mentalt förberedd på skogen. Det är nog den enda turinformation jag lyckats hitta på nätet: första delen genom skogen är brant. Och vi kan bara skratta åt hur bra det stämmer. Terrängen är överjäklig, inte bara under korta stycken utan under hela vägen upp till trädgränsen. Höjdmetrarna tar oss dubbelt så mycket tid i anspråk som en vanlig tur trots det stadiga tempot. Men vi har oerhörd tur som ens har ett spår att följa. Ju längre vi går, desto mer övertygade blir vi om att det hade varit omöjligt för oss att hitta en framkomlig väg utan lokalkännedom. Vi accepterar därför spårets små nycker, som passager genom täta rissnår, och fortsätter uppåt utan paus. Jag håller även modet uppe med min personliga tolkning av google-resultaten: Om jag bara hittat info om skogspartiet så är nog inte resten särskilt svårt – det kan bara bli bättre!

Efter ungefär hälften av dagens 1500 höjdmeter kommer vi över skogsgränsen. Lutningen avtar en smula och humöret skjuter i höjden vid åsynen av en nästan skidvändlig rygg framför oss – äntligen någon form av motivation till att alls gå upp med skidor! Vi fortsätter zick-zacka ett tag längs med ryggen och får se solen gå över bergen i öster.

Men säg den glädje som varar för evigt. Spåret går ut i en travers på ryggens vänstra sida. Den sluttning vi traverserar blir allt brantare. Ett stup öppnar sig neråt under oss, vad som finns därunder kan vi inte se. Jab biter ihop, Markus uttalar vissa tvivel om spårvalet. Bastian däremot vidhåller att det snart kommer att vända och börja zick-zacka uppåt. Han har rätt. Så då gäller bara att hålla tungan rätt i mun vid vändningarna. Det vi inte vet när vi börjar vända uppåt är att snön raskt går över till is…

Trots att jag går sist är jag totalt oförberedd. Skidorna börjar glida sidledes utom min kontroll. Desperat hackas stavarna in där de får plats: mellan, framför, eller vid sidan av skidorna, och under en bråkdel av en oändlig sekund är jag övertygad om att det är kört, finito, the end. För lite spelrum, för lite tid. Men så i virrvarret får stavarna bra fäste och jag lyckas precis bromsa upp. Med delikata krafttag genom stavtipparna kommer skidorna över den brantaste passagen. Back to business.

(I efterhand vet vi att spåret egentligen inte alls ska gå här. Den rekommenderade leden går mycket längre ner, även den exponerad, men inte lika vansinnigt mycket. Vi kan knappast skylla på dem som gjort spåret, det är bara att bita i det sura äpplet. Ibland gör man felbedömningar, att följa i gamla spår kan vara en sådan, och då gäller det bara att ha tur.)

Vi fortsätter upp på ryggen. Bastian ber oss hålla säkerhetsavstånd eftersom vi nu går i solen. Jag är tacksam och lyder i brist på egen bedömningsförmåga – upptagen med att gräva djupare inom mig för att kunna fortsätta framåt. Plötsligt planar ryggen ut, och vi får utsikt över den fortsatta vägen. Wow! Stora, öde landskap långt bort från allt och alla; just det här är själva kärnan av vad många söker i bergen. Ensamhet och litenhet. Det blir fotopaus med choklad och vatten.

Över en gammal hårdfrusen hängdriva går spåret nedåt ett femtiotal höjdmeter innan klättringen mot toppen tar vid. Nu är snön bra igen, och förhållandena är relativt trygga. Vi tillbringar en god stund med monotont zick-zackande och benen börjar så smått protestera mot att lyfta skidorna. Till och med Bastian medger att han har för tunga skidor för ändamålet.

En bit upp delar sig spåren mot två olika toppar. Vi håller till vänster och ska nu upp i en ca 50 grader brant, smal ränna. Det borde bara vara runt 150 höjdmeter kvar till toppen. Jag har trötta ben och tvivlar på att kunna komma vare sig upp eller ner genom denna ränna med skidor på fötterna. Så jag gör en skiddepå vid botten av couloiren medan Bastian och Markus fortsätter.

De första 50 metrarna uppåt går bra, snön är stabil och mindre än knädjup så ett tag håller vi nästan samma tempo. Men efter rännan, då det sakta flackar ut, blir snön djupare och djupare, och snart sitter jag fast i ett hål och försöker fly medelst liggande stavar, grävande och sälande. Efter en lång kamp är det första hålet besegrat, bara för att omedelbart ersättas av ett nytt. Det här måste se rätt tragikomiskt ut…

Jahapp, så är det. Vissa saker visar sig vara för svåra och det är bara att acceptera. Jag ropar till Markus, som gjort sin skiddepå en bit upp och väntar på mig, att det inte finns något val – jag vänder här.

Det är mindre än hundra meter mellan oss. Kanske kan det ta en timme. Eller två, jag har ingen aning. En timme slösad vore nog okej utan att minska för mycket på marginalerna. När Markus fortsätter ropa uppmuntrande så försöker jag en sista gång, trots att jag redan har bestämt mig för att vända. Gräver mer, ålar mer, lägger än mer vikt på de liggande stavarna och kommer så ur gropen, bara för att skapa ännu en ny ett par decimeter längre fram. Den utmattande kampen fortsätter, varför vet jag inte. Efter en bra stund börjar snön hårdna och så sakteliga tillåta att krypa på knäna. Jag kravlar på alla fyra tills det äntligen är möjligt att resa sig och gå. “Du är min idol!” utropar Markus när jag stapplar mot honom. Han har under tiden fått sig en lång och välbehövlig lunchpaus vid sin skiddepå, medan Bastian har fortsatt och nu närmar sig toppen. Jag kastar i mig lite choklad och en halv korv och följer efter Bastian. Det är bara promenad med handpåläggning kvar (UIAA 1 och ett klätterställe), tio minuter senare sluter vi upp med Bastian vid toppkorset. Utsikten är härlig. Det blir en bild på vår lilla grupp innan jag traskar neråt igen, medan Markus och Bastian stannar kvar en stund och njuter av sol och utsikt.

Pöjkarna åker ner en annan väg för att slippa den trånga couloiren, men råkar ut för en nästan likadan ränna ändå. När jag träffar Markus vid den lilla hytten längre ner är vi ändå själaglada över fin åkning. Vi sitter en stund, pratar och njuter av solen. Bastian har spänt på stighudarna igen för att gå mot en närbelägen topp och testa åkningen därifrån. Så vi väntar. Markus samlar upp droppande vatten från hyttens snötäckta tak. Från hytten betraktar vi det spår som vi borde ha tagit i stället för “skräckbranten” på vägen hit. Det ser ut att vara tekniskt enklare, men ju mer jag tittar desto mer nervös hinner jag bli. Till slut väljer jag att åka i förväg och vänta på andra sidan, på det flackare partiet en bit ovanför trädgränsen.

Markus kommer efter mig en stund senare. Han har tröttnat på att sitta och tycker liksom jag att det är säkrare om vi tar oss ner – vi är ju ändå svagaste länken i detta sällskap, och det är långt till dalen. Vi tar det lugnt, sväng för sväng. Snart tillbaka i skogen blir det nästan genast svårare. Träden står för tätt, lutningen är obehaglig och snön dålig. Skidorna hamnar på väskan.

Det blir varmt. Snö har smält in i mina pjäxor och strumporna plaskar omkring. Men humöret är på topp – nu är nog prövningarna över! Så försvinner spåret spårlöst, och det blir krypande under granris som de svajande skidorna på väskan gärna fastnar i. Men det är verkligen småsaker i det stora hela.

Nästan ända nere, precis när vi kommit ut på en skogsväg och äntligen vågar spänna på oss skidorna igen, så dyker Bastian upp ovanför mitt huvud och hoppar flinkt ner för att landa bredvid mig. Han ler brett. Jag hittar granris i håret. Vi fortsätter tillsammans och hittar snart en öppning genom skogen som, genom gojsigaste slush-snö, leder ner till dagens startpunkt. 

Vi delar kaffe och fika innan det är dags att åka hem igen. För mig och Markus alltså; Bastian ska stanna för att göra Hochvogel (det berg vi skippade av rädsla för isighet) under morgondagen.

— Och lite efterklokhet —

Självklart har jag en liten brasklapp efter denna berättelse.
Jag vill inte glorifiera risktagande. Vi hade inte gjort en tur graderad som denna om inte förhållandena varit optimala eller utan fysiska marginaler. Denna dag blev det tur som gjorde att jag klarade mig. Att utelämna sig till tur är definitivt över min personliga gräns och inget jag rekommenderar…

Med det sagt är vi tacksamma för Bastian som informellt tog på sig en guideroll så att vi kunde få uppleva denna dag på ett så för oss storslaget sätt. I efterhand har det visat sig att det blev startskottet för en ny dimension i vårt turande, och det är vi tacksamma för. 

Okej, nog med sånt, ut och njut! 🙂