Förra vintern sa jag något som jag därefter fått äta upp. Jag påstod att
det här med längdskidåkning kanske inte är så vansinnigt svårt ändå – det svåraste kanske var i mitt huvud…! In i väggen med gamla skräckinjagande barndomsminnen om ranglig skidåkning som slutat i miserabel katastrof. Från och med nu ska det åkas utan fruktan. Full fart framåt – med glädje!

Jag hade just kommit tillbaka från min allra första runda i längdspåret, avverkad på hyrda stabila nybörjarskidor. Jag tror inte ens att jag ramlade.
Nybörjartur, kallas det visst. 

Längdskidspår när de är som allra bäst!

Så i vår hybris gick vi och köpte egna skidor, för det här var ju så skoj! …Omedelbart uppenbarade sig dock den bistra verkligheten. Vi hade visst valt skidor att “växa in i”. Sötebrödsdagarna var därmed över på en gång. 

Jag har nog aldrig innan känt mig som ett sådant spaghetti-benrangel som första gången på dessa skidor. Nog inte ens när jag som barn lärde mig åka skridskor eller alpint – då var det ju i alla fall inte så långt till marken.

Men redan nästa skiddag gick lite bättre. Hoppet började sakta återvända i takt med falnande blånad och svårare spår. Med lite mer övning kunde nog knutarna lösa upp sig själva…? Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän nästa problem tornade på horisonten: Vi var så sent ute, och dagarna redan så varma, att det faktiskt började bli vår.

Och så kom den ödestigra dagen

Det var en bitande kall morgon på vad som skulle bli en rekordvarm solig dag. Säsongens sista, vad skidåkning anbeklagar. Motvilligt lät jag mig medsläpas till vårt närmaste längdspår.

För den som inte är så bekant med snö på våren, kan jag berätta att sådan generellt är ganska förutsägbar. Under dagen smälter den till slush. Den kvarblivna sörjan är så långsam att till och med blåbär som jag finner den oåkbar. När våren har skridit såhär långt får man alltså vackert släpa sig ur sängen innan lunch. (Phuh!)

Vi var ambitiösa. Troligen först ut denna arla morgon. Trots vetskapen att vårsnö även har en
andra förutsägbar egenskap: När nätterna ännu är kalla så fryser den till och blir hård. Frusen slush är inte längre snö, den påminner mer om is.

Mina toppturskidor kan åka på is. Knappt. Jag tycker det är himla påfrestande, men de är stabila i sig själva och har vassa kanter tänkta att hjälpa mig svänga på det lilla åkbara som finns. Jag gillar mina turskidor, jättemycket. Sa jag att de är härligt stabila?! Jag köpte de tyngsta som fanns…

Mina längdskidor, däremot, är en värld av bekymmer. De är inte gjorda för att svänga. De är inte gjorda för att ge stabilitet åt min ängsligt skälvande, svajande kropp. Och Inte heller är de gjorda för att kunna bromsa. Vad katten är de alls gjorda för, egentligen? 🙁

Dessutom: Is gör ont att trilla på. Särskilt i hög hastighet, vilket förslagsvis fås genom att åka nerför, på is.

Att minnas

Nu är det på gott och ont så, att vi människor enklast minns vår sista upplevelse av ett visst scenario. Om vi upplever en stark smärta som slutar abrupt, ja, då minns vi stark smärta. Men om smärtan avtar gradvis tonas även våra minnen om den ner. Vi minns inte upplevelsen som så hemsk som den faktiskt var. 

Som barn hör vi ofta att det viktigaste när vi har fallit från hästen är att sitta upp igen. När vi har ramlat på cykeln eller skidorna ska vi samla mod och åka igen – gärna så snart det går efter händelsen. Annars kommer oro sakta etsa sig fast i minnet. Oro som över tid blir till rädsla. Till slut finner vi inte längre incitament att någonsin försöka igen. Vi har  satt ännu en begränsning på oss själva.

Jag arbetar alltid så gott jag kan med att inte bygga upp nya barriärer. I allra bästa fall hoppas jag på att över tid även demontera några gamla. Myrsteg för myrsteg nosar jag utanför min komfortzon, lite i taget, och hyllar de små segrarna. Att testa längdskidor är bara ett exempel. Jag har blivit av med min isfobi på det här sättet. Och rädslan för att leda själv på alpina, för mig läskiga klätterturer. Och jag har jobbat bort föreställningen att jag inte skulle klara att åka offpist – numera åker jag hellre utanför pisten än i den. Mycket av det jag gärna gör idag hade jag “inte klarat” för fem år sedan.

Men ibland misslyckas jag på riktigt, de bästa av intentioner till trots. 

I just detta fall var det svårt att misslyckas mer definitivt än att ramla hårt i den där sista jättebacken, på det sista passet på säsongen. Utan minsta chans att påminna kroppen om godare tider. Och sedan låta oron sakta samlas i smyg, över nio snöfria månader. Små lätta åkommor som går över på en vecka eller två; lårkakor, ömma armar och ben, får över tid symboliskt tyngre värde. De bekräftade ju på sätt och vis den fruktan jag hade med mig från början… 

Nytt år, nya tag. 

Det är med hela kroppen fylld av oro jag ställer mig på skidorna igen. De rangliga åbäkena är så långa, och så tunna. Benen är spaghetti. Och ska marken fram till spåret vara så ojämn?! Men spaghetti-känslan kommer inifrån, det vet jag. Jag har ju varit igenom den här processen så många gånger nu. 

Kom igen nu, plocka fram lite kärlek och tålamod. Låt de små, obetydliga segrarna skina starkare. Rota fram ännu en mental kofot, med vilken jag kan bända upp mina egna begränsningar en liten, liten bit, precis tillräckligt så att utvecklingen får rum nog att treva vidare.

Jag ramlar i nerförsbacken. Jag ramlar från stillastående. Jag ramlar lite till, och igen.
Men jag lever än. Det blir nog ett blåmärke eller två. Handen på hjärtat så är jag hellre gul och blå än lever mitt liv med samma gamla mentala spärrar.
Jag kommer igen i år. Och jag kommer igen nästa år – om jag inte då redan har hittat någon annan begränsning som utmanar mer just då. Det går alltid att skaffa sig nya begränsningar, om det skulle börja råda brist på dem…