Nu börjar den rafflande slutstriden om pallplatserna i M35 i Skånes veterancup. Pga klen konkurrens och det faktum att M35 till stora delar springs av småbarnsföräldrar som antingen inte har tid att tävla, eller drar på sig tillräckligt med dagisvirus för att inte kunna tävla i tillräcklig utsträckning (de 10 bästa ingående tävlingarna räknas) kammade jag hem ett silver som förstaårsveteran förra året, och i år är det iallafall klart att jag får en ny pallplats.
Inför de två sista tävlingarna är det klart vem som slår som slutsegrare (inte jag), jag ligger för närvarande tvåa på 214p och trean har 197p, men jag har 10 tävlingar och han 9. Om han springer det avslutande Skanneloppet och vinner där (vilket inte känns helt otroligt) slutar han på 222p. Detta under förutsättning att han INTE springer maran i Bromölla på söndag. Jag har å andra sidan ett par usla placeringar som jag kan få bort till förmån för högre poäng så OM jag springer maran på söndag och blir bästa skåning i M35 (om det t.ex. inte är fler som springer vilket det f.n. inte är enligt anmälningslistan) och sen hamnar sämst 4:a på Skanne (fullt rimligt, det brukar inte vara så många deltagare) kommer jag också upp i 222p.
Jag har inte sprungit över 20km sen augusti. Är det värt priset att plåga sig igenom 42km nordostskånsk åker bara för att kunna få en lite ädlare färg på medaljen? Hur dåligt kommer jag att må efteråt? Är priset värt priset?
Om du fixar det enligt dina planer, så borde du få minst en extra applåd vid Sk Vet Cup avslut. För då har du verkligen satsat allt. Lycka till!
Hur mycket betyder stoltheten över en ädel medalj i Skånes VeteranCup jämfört med pigga friska träningsbara ben?
Det avgör bara du.
Själv är jag hur velig som helst – ska jag springa Bromölla halvmara eller inte?
(och ändå är det ingen medalj som står på spel)
Haha! Skojjiga dilemman alltså. Själv var jag i en liknande situation nyss. Hade inte sprungit ett enda långpass från mars fram till aug (övriga pass når upp i en dryg mil som mest) och därtill låg veckomängd. Körde sen 4st korta långpass (18-20,5km) fram till Växjö marathon som jag släpade mig igenom. Redan mot slutet av dessa korta långpass började ben, höfter, knän m.m. bli slitna. Och samma gällde tyvärr på maran. Hela andra halvan av loppet blev ett sakta släpande/hasande för att det skulle värka så lite som möjligt på massa ställen i benen.
Dock mådde jag inte ett dugg dåligt (gör jag aldrig), men det slet ju otroligt mycket på benen och resulterade i skadekänning sen i mitten på veckan när jag körde igång med två normala men inte tunga träningspass.
Slutnotan blev att jag tvingats ta det väldigt lungt i (minst) två veckor efter maran. I princip som om jag vore skadad, fast nu lite mer för att undvika att bli det. Och jag har inte kommit igång ännu, så det är ju inte omöjligt att priset ökar ytterligare jämfört med förväntningarna.
Tror du kan förvänta dig något liknande, kanske inte riktigt lika illa, men räkna med 1-2 veckor utan riktig löpträning, alternativt förhöjd skaderisk.
Nä! Låter inte roligt…