Jag vet inte om jag ska tacka Tabataintervaller eller utdragna långpass för att jag återhämtat mig så bra de senaste månaderna, men glad och oändligt tacksam är jag i alla fall.
Det går inte att nog understryka den fysiska återhämtningens betydelse för den psykiska återhämtningen efter traumatiska upplevelser. På något sätt känns det som att en stark och välmående kropp sänder signaler till själen om att allt är lugnt och “vi kommer att fixa det här tillsammans”.
Så känns det.
Och idag var min kropp särdeles stark och välmående.
Målet för dagens halvmara var att ingen kilometer skulle gå över 6 minuter. Så blev det i o f s inte, men det kändes inte så viktigt när jag väl sprang.
Första delen ut till vändpunkten sprang jag bara och förundrades av hur jäkla bra det kändes och hur otroligt skönt det var att springa snabbare än långpasstempo och hur lätt det gick.
Mina fantastiska klubbkompisar stod och hejade utmed vägen och jag blev alldeles rörd och fick svälja många gånger för att inte börja storgråta över hur gulliga de var när de stod och gjorde vågen.
Efter vändningen sprang jag och växeldrog med en karl ett tag, och det var nog både dumt och övermodigt och vid vätskan vid 12 km pustade jag ut lite medan jag tog min sista halva av gelen.
Sen kändes det bra igen och jag fortsatte förundras över hur fantastisk jag var.
Vid motluten vid Järnbrottsmotet var det jobbigt och sen var det svårt att få upp tempot igen och tiderna låg över 6 min/km, men det kändes bra ändå.
Under 2 timmar var inte att tänka på, men när jag sprang in på Slottskogsvallen kände jag mig som en kalasvinnare ändå.
Jag slängde mp3-spelaren åt sidan för att ostörd få njuta av folkets jubel, och där stod återigen mina klubbkompisar och hejade och det var så himla gött!
Men det måste nog varit jobbigare än det kändes för när jag kom i mål kände jag mig alldeles spyfärdig och fick sätta mig ett tag innan det gick över. (Tillägg: Nu i efterhand inser jag att det itne var så märkligt att jag mådde lite småilla med tanke på att jag inte legat så högt i puls under så lång tid på över ett halvår)
Sen kom min underbara man som inte bara hade plockat upp min mp3spelare, utan även hade med min fleecetröja så att jag inte skulle bli kall.
Sen vann jag en löparkeps på nummerlappen och det var ju kul.
Därefter åkte vi hem och käkade pizza och drack folköl i badet till tonerna av Madeleine Peyroux.
Ibland har jag det så himla bra, och just idag är jag soooo worth it.
Kul, roligt, bra, grattis! 🙂
Tack allihop. Och loppet i fråga var Göteborg Halvmarathon och tiden blev 2:02:06. Min tredje bästa halvmaratid.
Kul att det kändes så bra och att kroppen jobbar med och inte mot. Att du blev så glad av att se oss, gör att man ju nästan blir tårögd själv 🙂
ShitHappy låter som ett alldeles utmärkt tillstånd. Grattis!
Oh shit vad bra jobbat!
Det blev visst en fin löpardag 🙂
Supergrymt! Klart du är värt det. Härligt att se dig genuint glad igen 🙂
Men vad var det för halvmara och vad blev tiden?
Det är dig väl unt att vara shithappy!! Grattis till en strålande insats. Får nog titta närmare på det däringa Tabatatata… eller vad det nu var.
Härligt Maria! Du är grym.
Även jag tycker du är fantastisk och soooooo worth it!! Tänk vad fina tankar man kan få när man är ute och springer, bara det var värt att springa idag, att du även gjorde en kanonfin tid är ju grädde på moset. 😀
What AMRM said!
Yepp, när vi såg tiden på nätet så kändes att nu måste hon vara nöjd! Snyggt jobbat!
You are so all-the-time shit good!