Det är onsdag, M insjuknar och lämnar mig kärnfrisk och full av spring i benen till mitt öde.
Till en början är vi båda besvikna – vi hade planerat en av årets mest
intressanta alpina klätterturer till på torsdag. Turen är så tidskrävande att
vi önskat förlägga den till längsta möjliga sommardag, men nu har juni visst
redan passerat förbi i regn och intensivt jobbande. Och när nu sista chansen
med lite fint väder äntligen dyker upp, så blir han sjuk. Min rastlöshet känner
inga gränser.

Ungefär samtidigt
drar vänner och internet ihop en gemensam kampanj. Plötsligt är alla ute och
springer i vackra berg! Där är något jag verkligen känner mig hemma i, även om
vi vanligen gör det med helt andra målsättningar.

Med stigande
intresse följer jag bergslufsare på olika håll. Det ser oändligt trevlig ut
(foton kan ju inte ljuga); långdraget, slitsamt, utmattande och alldeles
härligt – och bara glada miner. Bergslufsning som
egen, fristående gren (utan 10 kg klätterskrot på ryggen), värdig alldeles egna träningspass. Det kan väl knappast
vara en heldålig investering för alpina äventyr?

Jag följer det nya
loppet Sweden Skyrace 24 i Björkliden med stor spänning. Den kortare varianten
var i år enligt hemsidan 57 km och 3000 hm; saxat från hemsidan: “… 
en bana som gör oss euforisk av lycka och knäsvaga
av skräck
“. Åh, bara den meningen får mig att vilja åka dit på stört!

Kartorna åker fram,
och rundor med motsvarande antal stigmeter planeras. Samtidigt våndas jag över
att det är svårt att få ihop sådana rundor utan väldigt mycket teknisk terräng
– men det kanske i slutänden är en fördel? När pannan tröttnat på djupa veck beslutar jag
mig för att helt enkelt gå ut och springa en vanlig liten runda.

Jag har en tur
hemmavid – den börjar vid husdörren – som går upp ca 700
höjdmeter till en knutpunkt (Windecksattel), varifrån man kan välja riktning
upp på olika berg. Nyligen slog jag rekord till Windecksattel utan att ha
försökt. Och eftersom jag vid den tidpunkten hade massor av spring kvar i
benen, så tänkte jag att det måste gå att kapa tiden ännu mer. Visst, terrängen
och brantheten sätter klara gränser, men jag hade ju hittills bara
“gått” upp, med undantag för något fåtal flacka partier.

Nu ska jag jogga.
Långsam jogging är okej, huvudsaken är att
känna på det ändrade rörelsemönstret.

Och JISSES vad
jobbigt. Det är nästan omöjligt att beskriva hur stor skillnad det gör att gå
från ett väl invant rörelsemönster (höga, snabba kliv) till ett helt nytt (korta
hopp-steg). Det känns som att jag lägger dubbelt så mycket energi på att komma
upp, och ändå kapar jag tiden med bara en ynka minut. Och den minuten hade jag
kapat även förra gången om jag inte hade stannat och fotat då…

Men jag biter så
klart ihop och fortsätter till Toreck, som är dagens mål. Jag lyckas gå fel både mot toppen och tillbaka – just det, så var det, här finns det ju
ingen stig alls nej. Om motivationen inte dalat innan så gör den definitivt det nu. På vägen ner går det
förvisso i någon form av tempo igen – tills vid Hölloch, där luften liksom bara
går ur. Jag har alltså på detta mycket korta äventyr i princip lyckats “gå in i
väggen”. Resten av vägen ner går i samma tempo som en vanlig vandrare.

Min första lärdom
i detta lilla projekt är därmed obarmhärtigt glasklar. Att springa är definitivt inte samma sak som att gå – inte ens när tempot är exakt samma. Nya rörelsemönster kräver ny träning innan
de kan bli lika effektiva, och jag, som aldrig tränar (nej, verkligen! Jag bara
tar mig ut på fina turer!), inser att för en sån här sak måste jag verkligen
TRÄNA. Usch och hu je.

Så, fortfarande sugen på skyrace? Ja, nu har jag ju sagt det på facebook…

Bild: Inte-snava-terräng (Hohe Ifen och en liten del av Gottesacker)