Detta inlägg är skrivet för icke-klättrare, men även klättrare kan förhoppningsvis känna sig inspirerade av de vackrare miljöerna!

Som pensionerad från det ädla yrket inomhusinstruktör inom klättring, har jag sett många spänningssökare ta sina första trevande steg i den vertikala rumsdimensionen. De flesta blir väldigt glada, ibland rent lyriska, av att övervinna sig själva. Ändå tycks alla nybörjare vilja att det ska vara över så snabbt som möjligt. Framförallt uppåt ska det gå undan. Här uppe är jag och Markus också närapå nybörjare, men nu tillåts ingen tidspress. Snarare kan en enda led få ta flera timmar, kanske hela klätterdagen i anspråk.

Vi har kommit till Obere Donautal för att klättra multi-pitch. Detta engelska ord betyder i stort sett att leden är så lång att repet inte räcker upp. I stället får man dela upp leden i flera etapper, så kallade replängder. När försteman som börjat nerifrån marken kommit upp till den första standplatsen, måste hon knyta in sig själv direkt till stand, och sedan säkra andreman från ovan. Andreman klättrar upp till försteman, och tar oftast över utrustning och fortsätter vidare som försteman på nästa replängd. Så håller man på, växelvis först och sist, tills man kommer upp. Väl uppe kan det finnas en firningspist med färdiga ankare att dra repet igenom, eller så kan man behöva gå ner vilket oftast är säkrare.

I Obere Donautal finns det klätterleder upp till 140 m långa, alltså tio till fjorton inomhushallar ovanpå varandra. Klättringen är dessutom riktigt alpin, vilket i princip betyder att det ofta inte finns andra bultar på väggen än vid standplatserna, och kanske några få däremellan. Inte sällan klättrar man osäkrad 10 m upp till första bulten, och lägger man sedan inte in egna säkringar så är även fortsättningen lika skakig. Om man som jag och Markus är måna om livet, och lägger in egna kilar och annat för att öka säkerheten, så kommer tidsdimension in i leken. Det tar lite tid att hitta en passande spricka eller fördjupning där man kan peta in något. Sedan ska man hitta rätt sak att peta in, och till sist ska man våga lita på att det håller om man faller. Denna procedur upprepas om och om igen, och tiden bara rinner iväg medan den som säkrar står och fryser nedanför. I detta område behöver jag och Markus i snitt en halvtimme per replängd på en lätt led, har vi kunnat konstatera. Det är helt okej på fyra replängder. Men med några tiotals replängder blir det en lång dag! Och eftersom det senare är just vad vi ska göra i närheten av Mont Blanc i sommar (ihop med en erfaren kille som blir vår guide), så är det bäst att träna.

Sagt och gjort. Efter en tidig resa anlände vi fulla av förväntan på lördag morgon. Bilresan hade tagit oss genom otroliga raviner och pittoreska byar i Donaudalen, nu stod vi i strålande solsken framför berget Stuhlfelsen och hakade på oss utrustning. När selarna var fulla av klingande metall kom vi på att repet låg kvar i bilen. Markus ville uppenbarligen högst frivilligt anmäla sig för att springa ner och hämta det, utan invändningar från mig, och snart var vi uppe på den fyra replängder långa Normalweg. En normalväg finns på i stort sett varje berg; det är i regel den lättaste leden upp och därför den först bestigna på berget. Klättringen var fin och allt löpte bra, så bra att vi efter lunch fick mod nog att testa “Der letzte Mohikaner” (5+,6-, “Direkter Mohikaner” 6). Klart utmanande på några ställen, mina vader darrade kännbart på slutet av den sista repan på grund av långa avstånd mellan säkringarna, men också en riktigt rolig led. Kaxiga rev vi sedan av Gotzmannkante (fyra replängder inkl. “Direkter Einstieg” ) i gympadojor. Det var första gången någonsin som jag lett en klätterled i annat än klätterskor! Det måste firas.

Och ja, med så många höjdmeter i kroppen kunde vi gott unna oss kall dryck i sen eftermiddagssol på terassen. Den terass jag pratar om hör till en DAV-hytt, som praktiskt nog är belägen alldeles vid foten av berget, där vi som medlemmar kan bo för 6 euro per person. Här skulle vi spendera natten. Men eftersom den är en självförsörjarhytt, och vi i vår spontanitet inte alls fått med någon mat att laga, fick vi söka middagsmål nere i byn.
Någon timme senare, stärkt av god mat och en skummande Paulaner, lyckades jag lura med Markus på en kvällspromenad. Vi skulle bara gå igenom byn, men det slutade som en dryg timmes kamp mot tiden, eftersom jag så gärna ville se solnedgången från toppen av något av bergen på andra sidan dalen. Bara minuter efter att solen försvunnit bakom horisonten stod vi anfådda på Verlobungsfels och njöt av panoramat, men snart var det bara att vända, i april kommer ju kylan snabbt. Vi fick till sist en lugn avslutning vid hytten med tillbakablickar på en osannorlikt fin dag och planerande av morgondagens stordåd.

Dessa stordåd hade vi förlagt till Aussichtsfels, längst bort i dalen, och den rekommenderade leden Adolf Niklas Gedankenweg. Den som skulle vara så lätt visade sig bereda bekymmer med sin uselt dåliga säkring. Fyra replängder och 2h 40 min senare kunde vi äntligen pusta ut, ranta ner för den branta stigen mot bergets fot, under vägen ta kort på en av många borgar som dårar på 1100-talet lyckats bygga på toppen av smala klippspetsar, och till slut lämna detta för oss alltför utmanande berg. I stället fann vi Alte Hausener Wand och klättrade där en klassisk led med samma namn, återigen i fyra replängder. Den bild på en fin travers med Markus som kommer emot mig är tagen på denna led. Bitvis var kalkstenen hal av nötning, och därmed en aning utmanande för ledpsyket, men det gick bra och vi kunde även idag vara stolta över allt vi vågat med.

Vi hann precis avsluta dagen på bästa sätt; på en äng i solnedgång med medhavd öl och kakor. Vad ordet nyttigt betyder beror helt klart på situationen.